Nästa vecka fyller hon år. Femtio. Tio år sedan fyrtioårsfesten. Jag tänker även på de andra födelsedagarna. Pizza och öl. Vackra minnen. Vackra sammanhang. I hennes första hus och i lägenheten som låg nära skolan jag en gång jobbade på. Jag funderar på vad han ger henne i födelsedagspresent. Kanske har han planerat en res. Återigen är det bilderna av en kärleksfull långhelg i en storstad som lägrar mig. Som tar över. Gränder och små restaurangbord. Dagar med äventyr och nätter med hetta. Kärlek och åtrå. Förälskelse och lust. Allt det där färgar bilderna jag ser. Som att ett speciell filter läggs på. Deras. Jag känner redan hur vågorna ökar i styrka. Hur deras kraft tilltar när de sköljer över mig. Ett stundande oväder. För att dämpa upplevelsen går jag in och bokar julresan till Prag. Pausen. Jag tömmer semesterkontot totalt. Jag vet att vågorna bara är början. December väntar. Jul och nyår. Deras första i sitt nya hem. Det nya äventyret som startat. Jag försöker förbereda mig på det som väntar där en månad bort. Tankarna. Scenerna som kommer att spelas upp. Julförberedelser och glögg. Pepparkakor och en gran som kläs. Deras första. Jag tar ett djupt andetag och tänker att Ossler spelar på en scen inte så långt bort. Först tänkte jag gå dig. Skita i allt och bara stå där och ta emot allt det som konserter ger mig. Behovet är stort. Men snabbt inser jag att jag inte är redo. Inte redo att möta dem där. Hand i hand och kärleksfulla blickar dem emellan. Inte redo för det där. Så jag kommer inte öppna dörren. Jag kommer inte gå ut. Istället skruvar jag upp stereon och söker räddningen där. Söker lugnet och den ro som musiken alltid ger.
Sökaren
Som alltid hänger filtret kvar ett tag. Ekot av den där förvanskningen av vardag och verklighet som resor genererar resonerar ett par dagar efter det jag kommit hem. Det finns där fortfarande ett tag. Försöker hålla sig fast. Krampaktigt. Desperat. En vecka senare tackar den dock för sig. Den bugar och säger "Auf Wiedersehen, kul att ses". Jag är på väg hem från en AW. Mörkret har sänkt sig över Malmö och jag är på väg hem från tåget. Jag går förbi restauranger, barer och gatan som jag en gång såg henne svänga ner på. Den som jag i tanken gjort till hans gata. Jag kan inte hjälpa att titta när jag går förbi den. Det är som att mitt huvud styrs av en mörk och total kraft. Någonstans där bakom stängda fönster förbereder de sig kanske för flytt. Packar beiga lådor med böcker och köksgeråd. Kanske inte. Kanske har de redan flyttat. Kanske är de redan på plats och börjat på den där första sidan i deras nya äventyr. Kanske. Kanske inte. Bilderna kommer och tankarna likaså. Som de alltid gör. Jag går förbi gatan och restaurangen jag gjort till deras. Jag fortsätter hemåt. Bakom min stängda dörr dyker plötsligt en annan bild upp. Det är många år sedan nu men det är den där bilden från en vinterlunch. Hon har en mössa på sig och solen står lågt. Det är den där bilden när jag ser ljuset reflekteras i hennes ögon. Det där leendet. Ljuset som fångas i hennes närvaro. Det galet vackra. Det som slår mig till marken på det bästa av sätt. Det är nästan som om bilden dyker upp för att rädda fredagskvällen. Som för att dämpa fallet. Så jag klamrar mig fast även jag. Klamrar mig fast vid den där bilden. Ett minne från så många år sedan. En dag då solen stod lågt. En dag då solen reflekterades i hennes ögon.
En dag då solen refle...
Jag går bland skivbutikerna i Prenzlauer Berg. Botaniserar. Plötsligt går jag förbi ett cafe som bär hennes namn. Precis som den där baren för ett par år sedan. Felstavat men samma namn. Att jag går in är självklart. Omöjligt att undvika. Dragningskraft. Jag kommer ihåg hur jag förra gången tog ett foto och skickade till henne. Jag minns att hon var i färd med att sälja sin stuga. Några veckor senare träffade hon honom. Eller det är vad jag fått för mig. Det skeende som fastnat i tanken. Hjärnspöken. Meddelanden som plötsligt fick en annan karaktär. Allt det där. Tolkningar. Overthinking. Jag minns hur jag trodde att var vänskap var på väg att hitta tillbaka just där i samtalet. Den resan. Jag minns hennes svar. Som om det var skrivet en tid då vår relation var annorlunda. Nu en annan värld. Först tänker jag skicka ett nytt meddelande. Ett nytt foto. Som för att återknyta. Men precis innan jag skickar så hejdar jag mig. Lägger band på det som är jag. Delete. Jag gissar att hon är i färd med att flytta. Kanske packar de flyttlådor i just detta nu. Fyllda av förväntan i det som ska bli deras nya äventyr. Deras nästa kapitel. Så jag raderar fotot och meddelandet och lägger ner mobilen. Ord för ord. Bokstav för bokstav. Fördelen med Berlin är allt annat än hon bleknar. Så har det alltid varit. Så är det alltid när jag är på resa. Kanske är det mest påtagligt här. Han är bara en blek variant av det som dyker upp i mina tankar och bilder hemma. Den närvaro han har i kvarteren där jag bor. Det berlinska filtret gör något. Starkt och definitivt. Jag älskar det. Jag tar emot. I bilderna här är det bara hon som är i fokus. Penseldragen tydliga. Färgerna hennes och konturerna likaså. Så jag sitter där på caféet och minns henne. Minns stunder. Minns hur solen fångades i hennes hår, hur ljuset hittade ett hem i hennes ögon. Det gränslöst vackra leendet och sången av hennes skratt. Ett skratt som hon en gång för väldigt många år sedan definierade som kommandoskånska. Men som jag älskade det. Som jag tog emot. Varje not och den vibration det framkallade. Allt det där hittar jag igen på ett café i Prenzlauer Berg. Otippat. Varmt och själfullt. Allt på ett litet café som bär hennes namn. Felstavat, men ändå.