Småfull och rätt lycklig!

Som alltid hänger filtret kvar ett tag. Ekot av den där förvanskningen av vardag och verklighet som resor genererar resonerar ett par dagar efter det jag kommit hem. Det finns där fortfarande ett tag. Försöker hålla sig fast. Krampaktigt. Desperat. En vecka senare tackar den dock för sig. Den bugar och säger "Auf Wiedersehen, kul att ses". Jag är på väg hem från en AW. Mörkret har sänkt sig över Malmö och jag är på väg hem från tåget. Jag går förbi restauranger, barer och gatan som jag en gång såg henne svänga ner på. Den som jag i tanken gjort till hans gata. Jag kan inte hjälpa att titta när jag går förbi den. Det är som att mitt huvud styrs av en mörk och total kraft. Någonstans där bakom stängda fönster förbereder de sig kanske för flytt. Packar beiga lådor med böcker och köksgeråd. Kanske inte. Kanske har de redan flyttat. Kanske är de redan på plats och börjat på den där första sidan i deras nya äventyr. Kanske. Kanske inte. Bilderna kommer och tankarna likaså. Som de alltid gör. Jag går förbi gatan och restaurangen jag gjort till deras. Jag fortsätter hemåt. Bakom min stängda dörr dyker plötsligt en annan bild upp. Det är många år sedan nu men det är den där bilden från en vinterlunch. Hon har en mössa på sig och solen står lågt. Det är den där bilden när jag ser ljuset reflekteras i hennes ögon. Det där leendet. Ljuset som fångas i hennes närvaro. Det galet vackra. Det som slår mig till marken på det bästa av sätt. Det är nästan som om bilden dyker upp för att rädda fredagskvällen. Som för att dämpa fallet. Så jag klamrar mig fast även jag. Klamrar mig fast vid den där bilden. Ett minne från så många år sedan. En dag då solen stod lågt. En dag då solen reflekterades i hennes ögon.