Midsommar igen. Ett år olikt alla andra. Ingen greklandseskapad som stundar och den sedvanliga känslan av förväntan har uteblivit. Ingen nedräkning. En semester olik alla andra. Jag tänker på tiden för ett år sedan. Ett sinne på högvarv. Återigen framkallar mitt beteende där känslan av skam. Omöjligt att ursäkta. Jag tänker på hur vi ett par dagar senare bestämde att vi skulle ses efter sommaren men hur historien ville annorlunda. Jag tänker på hur hon senare på hösten skrev att vi inte kunde höras på ett tag. Orden gör fortfarande ont när jag tänker på dem. Först tänker jag scrolla bland meddelanden och läsa det igen men orkar inte med mina egna ord där i sammanhanget. Klarar inte av dem. Jag skäms för mycket. Skäms över att vara författaren till meningar som aldrig skulle ha skrivits. Meningar som inte hör hemma någonstans över huvud taget. Bokstäver som borde lämnats utan bläck. Skäms för allt de åstadkommit. Skam och ånger. Jag måste hitta något där i sommaren. Ett alternativ till min vanliga ö-existens. Sätt att fylla mina lador med energi och kraft. Jag måste hitta sätt som gör att solen har samma välgörande påverkan på mig som den har där vid ett bord på en hamnpromenad på en liten ö i Grekland. Mitt naturliga sommarhabitat. Jag vet att det är möjligt men just nu vet jag inte hur bara. Så jag letar där i tanken. Söker ivrigt och med ett bestämt mål efter något som jag måste finna. Något som jag bara måste finna.
När jag vaknar finns hon fortfarande där i drömmen. Det har varit en av de där nätterna. De nätter i vilken hennes roll är framträdande. Hon har varit där. Stått mitt på scenen. Referenserna till en svunnen tid har duggat tätt. Stunder som med värme fyllt natten. Minnen av tid. Minnen av liv. Det är som om världen har en annan färg när jag öppnar ögonen. För en stund är det precis så. Värdefulla sekunder. Så jag ligger klar under täcket då jag vet att det är övergående. Då jag vet att den behagliga dimman från drömmen snart kommer att skingras och blotta min vakna status. Faktumet. Så jag ligger kvar och försöker krampaktigt hålla mig fast där trygg i den temporära omslutningen. Omfamningen. Om ett tag manifesteras åter igen ångern över beteendet de senaste åren. Maktlösheten i att inte kunna vrida tillbaka klockan. Men just i morgonen innan väckarklockans signal, innan dagen tar vid, just där väljer jag att stanna. Och jag stannar så länge jag bara kan.