Så anländer då den där andra sidan av våren. Den som jag inte uppskattar lika mycket som värmen och ljuset. Myntets andra sida. Skuggsidan. Tankarna anländer till sist och med dem bilderna. Förälskelse i vårsol. Händer som hålls. Varsamma smek mot hennes solvarma kind. Bara skuggspel dikterade av min kantstötta självkänsla men dock där i det medvetna. Dock där. På stan finner jag ro bakom mina solglasögon, som om de utgör ett filter genom vilket verkligheten filtreras. Som att de skapar distans till det som finns på andra sidan. Ett skyddande lager. Kevlar och lugn. Ray Ban-terapi. Jag väljer söndagen före lördagens strida ström på gator. Väljer söndagen för att göra ärenden. Jag tänker på hur våren påverkar mig. Det ljusa och mörka. På gott och ont. Allt det där strömmar genom mig. Funderingar och tankar. Sol och skugga. Som livet självt i en promend i våren.
I sommar har det gått fyra år sedan jag bestämde mig. Fyra år sedan jag befann mig på en liten strand på Koufonissi och bestämde mig för att berätta för henne. Minnesbilderna från den dagen sköljer över mig när jag sitter och planerar inför sommarens ö-luff. Den finkorniga sanden. Vattnet som skimrar i den där speciella nästan hypnotiskt grönblåa nyansen. Cikadorna som högljutt gör sig påminda i träden bakom mig. Renheten i glädjen och anspänningen som infinner sig när jag väl tagit beslutet. Jag skålade för det hela i en småljummen öl som jag tagit med mig från hotellrummet. En grön burk fuktig av imma då den sakta anpassat sig till den drygt trettiogradiga värmen. Det borde varit champagne men man tager vad man haver tänker jag. Fyra år. Trots att det inte tog sig den vändningen som jag så innerligt önskade och hoppades på så finns där ingen ånger. Ingen önskan om att ha beslutet ogjort. Fortfarande samma vackra glöd i mitt bröst. Det stora i allt det hon sätter igång i mig är fortfarande lika påtagligt och melodin mina känslor spelar fortfarande lika berusande. Så varför skulle jag inte tagit chansen? Jag minns hur jag på kvällen med lätta steg i kvällsljuset tog den lilla äsnestigen som gick bakom hotellet ner till byn. En lätt bris som fick det höga gräset att röra sig. Jag lämnar de olika hotellsidorna på nätet och letar upp mappen med foton från dagarna på Koufonissi. Jag sjunker ner i soffan och sugs in i bilderna. Varsamt rycks jag med till de varma sommardagarna och beslut som togs. Just där på en liten ö i Grekland.
Lev och älska!
Daniel
Känslomelodin
Det är som om våren äntrar scenen där i den tidiga mars. Värme. Sol. Allt det jag varit lite rädd för de senaste åren. Där på tröskeln. Inte rädd för själva solen eller den stigande temperaturen, men allt det den lockar fram hos andra. Offentlig kärlek. Händer som hålls. I år känns den dock inte så farlig. Våren. Inte ännu i alla fall. Så jag försöker stanna där i medvetandet. Med kisande ögon låter jag mig omfamnas i stunden. En varsam kram av värmen, av solen och strålarna. Jag tänker på en kväll för drygt ett år sedan. Sen vårdag. Första gången vi sågs på ett tag. Hon och jag. Som alltid övermannades jag totalt. Övermannades av allt det där som är så mycket mer än det som tanken och drömmen kan förmedla. Allt det som är hon. Hon stod med sin cykel bredvid en bänk i parken precis där jag bor, klädd i grönt. En bit bort flöt kanalen i sakta mak. Jag kan lätt framkalla känslan och tankarna som strömmade genom mig. Intrycken och berusningen genererad av hennes närvaro. Hennes superkraft. Jag stannar där i medvetandet. Just i den känslan ter sig våren mindre hotfull, nästan behaglig i sin närvaro. Just i den tanken är allt vackert. Just där, när våren äntrar scenen.
Lev och älska!
Daniel