2015, ja då tar det tills sist slut. Precis lika hastigt som det började. Jag tänker tillbaka på det som varit just så som jag brukar. Ett svårt år. Både privat och när jag ser mig omkring. Jag ser ett samhälle som blivit alltmer självcentrerat och avhumaniserande. Jag orkar egentligen inte tänka på det för det suger kraft. Obönhörligt dränerar det mig. Jag har sett hur ”vänner” på sociala medier delar med sig av tankar och länkar som för ett par år sedan varit helt otänkbara. Hur fan är det ens möjligt? Var tog humanismen och omtanken om medmänniskan egentligen vägen. Okritiskt tar bekanta neo-fascistiska nonsensartiklar för sanning. Jag kan inte hjälpa att tänka på om det dunkla klimat som sluter sig alltmer om oss har ett släktskap med det som rådde i trettiotalets Berlin. Jag ryser. Har vi inte lärt oss någonting? Vår ovilja att se och känna är alarmerande och det gör mig ledsen. Men allt detta är egentligen stoff för ett helt eget inlägg.
Även på det personliga planet har året varit svår-rott, ja i stunder tungt. Orubbliga åror. Svårt och förvirrat. Mitt jobbigaste år på väldigt, väldigt länge. Självfallet finns min farmor där. Tanken om hennes ändlighet. Inte oväntat men trots det svårt. Tiden när den visar sig från sin okuvliga sida. Den ostoppbara. Ofrånkomligt, men likväl önskar man att man hade den där pausknappen. Bara för en stund. Klick. Det finns naturligtvis det andra där också. Hon som författar det berusande skeendet inom mig. Allt det där jag aldrig trodde fanns. Det jag inte trodde jag var kapabel till att känna. Det vackra. Det i ord omöjliga att förklara. Redan tidigt i år fick jag dock känslan att det var i år det skulle hända. Märkligt, men känslan fanns där redan tidigt i vintermorgonen för snart 12 månader sedan. Samtidigt har jag alltid vetat att det lönlöst att försöka förbereda sig. Reaktionen är oskriven fram tills det att den infinner sig. Det är då den slår med full kraft. Blint och ursinningslöst. Det blev en reaktion som jag fortfarande mitt i natten kan vakna av. Svettig och full av skam och ångest över hur jag betedde mig när hon berättade att hon träffat någon. Att hon äntligen träffat den som väckt passionen i hennes bröst. Jag skäms för att jag inte bara kunde vara en vän och glädjas, skäms för att jag lät den ärliga glädje jag kände för hennes förälskelse, besudlas av min egen egoism. Det fina i hennes nystart. Ja, jag skäms oerhört. Ibland får jag känslan av att jag genom mitt beteende lagt ett avstånd mellan oss. Att vi nu är mer som bekanta än som de vänner vi en gång var. Jag tänker på inflyttningsfester och hennes födelsedag. Årets och tidigare års. Jag tänker på smörrebröd och biobesök. Jag tänker på hennes hus och hennes nya lägenhet. Som ett före och ett efter. Jag tänker på hur jag känt mig så oerhört liten och genomskinlig när jag tänkt på den som väcker hennes åtrå. Menlös och utan substans. Jag tänker på den avundsjuka som jag i stunder känt för den unge mannen som hon träffade en sommar för ett par år sedan. Hur han för alltid har sina minnen av det som de delade där. Sommarnätter. Kyssar. Hetta. Min önskan att jag i alla fall hade hans minnen att bära in i det eviga. Jag tänker på allt det där som farit genom mig under året som gått, en sista gång 2015
Det är snart fem månader sedan vi sågs, hon och jag, och jag gissar att det är ungefär lika länge sedan som hon fann sin kärlek där i den sena sommaren. Jag kommer aldrig glömma den aftonen. Slutet på semestern. Jag bjöd på middag, som alltid den trevligaste av kvällar. Men det var länge sedan som vi umgicks så sparsamt som vi gjort i år, samtidigt är det kanske bra. En paus. En nödvändighet för att rädda det som var vi. Ett break för att återuppbygga. Sten för sten. Jag känner att jag varit försiktig med att skriva på sistone. Medvetet vill jag inte störa. Får någon månad sedan var jag på en konsert och efter att blivit uppfylld med allt det där som konserter gör med mig så började jag skriva. Bara en småkul reflektion kring tunnhåriga medelålders män som saknar speglar i sina hem. Precis så som jag gjort så många gånger, men trots min berusning så hejdade jag mig. Jag suddade ut bokstäverna igen. En efter en. Klockan var mycket och jag ville inte att hennes telefon skulle plinga sent en fredagskväll. Kanske hade de redan gått till sängs. Det känns som en onödig signal i den tidiga natten. Återhållsamhet. Inte för tidigt och inte för sent. Jag hoppas dock att det finns något för oss där 2016, allt annat hade varit sorgligt. Bortkastat. Livet är för kort för att bränna allt det där.
Så vad ser jag då för 2016. Jag önskar jag hade haft mer ljus, det gör jag verkligen. Men önskningar och löften ter sig bortkastade. Jag ser troligtvis min farmors sista år. Hon fyller 90 i februari. Imponerande utan tvekan, men ändå ett sista. Och jag ser dem flytta ihop, hon och han, en ny inflyttningsfest med nya människor. En ny familj och allt det där. Men jag sätter min tilltro till det amatörmässigt kreativa som med en allt starkare kraft bär mig. Ger mig ett uttryck. En röst. Det låter kanske pretentiöst med det har varit min räddning vid otalig tillfällen det gångna året. Det är det som kommer att bära mig när min känslor drar iväg med mig, så som de tenderar att göra. Det är det jag tar med mig in i det nya året. Det jag förlitar mig på.
Såhär i de sista självande minuterna innan den mystiska klockan utanför mitt fönster slår sina sista tolv slag för 2015 har jag dock svårt att tänka på annat än den där nyårskyssen vid tolvslaget. Som alltid är det en kväll jag önskar jag sluppit. Hans armar runt om henne. Läppar som möts. De förälskades avslut och nystart. Hettan i natten. Allt på samma och en gång. Allt det jag önskar jag hade. Hennes läppar. Jag kommer inte att somna förrän tidig morgon, det känner jag redan. Men jag försöker bara låta det finnas där i tanken. Låta det flyta runt och bara vara. För imorgon är det trots allt ett år tills nästa gång. Då när jul- och nyårshelgen till sist får sitt slut.
Lev och älska!
Daniel