0 Läs mer >>

Ett par tända ljus. Traditionsenligt. Jag är på inga sätt troende men jag brukar alltid besöka en av de små kyrkorna. Det har blivit så under årens gång. Det finns något där i händelsen och tillståndet. En manifestation av tankar. Omtankar. Jag tänder ett för min far och ett för min farmor. Jag minns dem för vilka de var och vad de gjorde, för att de fanns. För den alldeles för outtalade kärleken som är vår familjs tunga mantel. Jag tänder och tänker på dem. Jag tänder även ett för henne och hennes tjejer och hoppas att hon hittat rätt i den sörja som livet kan vara. Att hon hittat ett sätt att navigera i det svåra och funnit sin kurs. Ett ljus för allt det vackra som hon är och den värld hon berikar. Ett ljus för henne. 

Jag gör det där den sista kvällen. 20 dagar. Ibland är det som om tiden trotsar alla regler och bara försvinner snabbare än den borde. Snabbare än det där utrymmet i kalendern påvisar. Tacksamheten för att jag faktiskt kom iväg har varit ständigt närvarande men trots allt blir jag låg den sista kvällen. Som alltid. Vardagens och verklighetens dissonans. Allt det som väntar hänger över mig. Som det alltid gör den sista kvällen. Ovissheten om vad som väntar bortom själslig paus och resans vila. Så jag vandrar där i gränder som jag känner. På väg till kvällens avslut. Resans ständigt oundvikliga faktum. En stund senare är jag tillbaka på balkongen. Jag ser havet och båtarna. Ser färjorna som anlöper hamnen och de som precis lämnat. Åsynen lindrar. Jag tar ett par djupa andetag och fyller mig med dofterna.  Försöker insupa så mycket att de blir beständiga i doftminnet. Tall och rosmarin. Olivträd och timjan. Jag fyller lungorna och registrerar den ljumna vinden. Ljuden försöker jag karva in som spår på min trumhinna. Som en ”best of” på vinyl. Jag lagrar allt där den sista kvällen. Jag försöker åtminstone. Ett konto från vilket jag kan göra uttag i sensommaren och hösten. Vid behov. Jag sitter där på balkongen och vet att jag kommer sitta där länge. Som ett envist barn kommer jag vägra sänggåendet. Klamra mig fast. För när jag jag väl lagt mig och vaknar är det dags. Det dags att återvända.

26:e juni - Ett par t...

0 Läs mer >>

Sista kvällen på en ö är alltid förknippad med så mycket känslor. Med öar där man har personliga favoriter är det speciellt påtagligt. Ställen som letat sig in till speciella ställen inom en. Vemodet sköljer över mig. Så på kvällen betar jag av. Tar den sista rundan ovetande om när man kommer tillbaka. Återvändandets ständiga frågetecken. Som tradition beställer jag alltid in en Long island iced Tea den sista kvällen. Som lindring. Som bot för vemodet. Och som alltid går det sådär. Trots att jag har en vecka kvar på årets resa så känner jag ändå att den börjar lida mot sitt slut. Två tredjedelar avverkade och en tredjedel kvar till vardag och verklighet. Jag bävar men försöker finna stunden i nuet. Närvaron. Plötsligt hör jag Tom Waits i högtalarna och han tar mig tillbaka, grundar mig. Jag påminns om varför stället blivit en av mina pärlor. En av de jag vill säga adjö till den sista kvällen. Skymningen sänker sig sakta över en grekisk ö och för en stund glömmer jag just vardag och verklighet. Glömmer det som väntar. Jag tar in dofterna, musiken och känslan. Jag låter dem flöda fritt inom mig och breda ut sig. Ta plats. Jag tar en klunk av min avskedsdrink och skålar där i tanken. Mitt sätt att säga adjö. Mitt sätt att säga på återseende. 

19:e juli - Mitt sätt

0 Läs mer >>

Två öar. Den rådande situationen gör att det bara blir två öar. Jag är van vid det dubbla så det känns tunt. Samtidigt är tiderna som de är. Jag ska vara glad att jag kom iväg. Jag vårdar det faktumet. Bär det med mig och planterar det i mig själv. Jag försöker förvalta det drömlikt. Som en stund frånskild från det vardagliga, det verkliga. En parallell tid som trotsar lagar. Befinner mig på en nygammal ö. En omtyckt ö. Jag hittar där och vet precis. Jag slits alltid mellan upptäckarlust för nya öar och hemmakänslan jag får när jag besöker öar jag kan. Gränder jag känner och tavernor i vilka man hälsas tillbaka. Känns igen. Kanske är det rätt att åka tillbaka ett år som i år. Rätt att lägga dricksen på det ställen som berättar en historia i vilken jag är inkluderad. Måhända en minimal del av historien men ändå där. Inte obefintlig i sammanhanget. När jag beställer in en drink medan solen sakta går ner så hälsas jag tillbaka. Ett ställe som jag varje gång jag är där förundras över det faktum att inte fler hittar dit. Ett smultronställe. Ett sådant man vill hemlighålla. Jag berättar inget. Igenkännandet gör på något basal nivå gott i mig och bekräftelsen att jag gjort rätt val sommaren 2021 kommer direkt. Omedelbart. Två välbekanta öar där mina få euros gör den nytta de kan. Moussakan på den enkla tavernan precis vid busshållplatsen eller det det där snabbmatstället utan namn som serverar de godaste gyros jag hittills stött på. Återbesök när de spelar roll. Återbesök som får något i mig att vibrera. Jag är glad över att jag trots allt kom iväg.

 

17:e juli - Återbesök

0 Läs mer >>

Jag ser ett ungt par i vattnet precis nedanför. 25 år. Cirka. Förälskelsen går inte att ta miste på trots att jag ser dem från min balkong. I vattnet tätt ihop. Det är som att jag inte kan sluta titta. I ljuset från en avtagande sol reflekterad i sand och hav blir scenen nästan magisk. Förtrollande. Jag tycker att det är så oerhört vackert. Kärleken just där. I stunden. Där så tydligt manifesterad. Som om tiden står still just då. Just nu. För dem. De rör sig knappt förutom i en lätt och varsam dans som vågorna tvingar dem till. En omfamning utan slut. Just där känns det så tydligt, så rent. Jag önskar att tiden verkligen fått stå still för dem. Enkelt och okomplicerat. Att de fått vara i det sammanhanget för evigt. I den känslan. Ett tillfälle som aldrig borde ta slut. Ett tillstånd som skulle sträckas ut för alltid. Jag tänker på de där stunderna. De som man önskar inte skulle ta slut, de som framkallar saknad så fort de är över. Ja egentligen innan de tagit slut. Tillfällen i vilken man önskar man skulle kunna fånga känslan. Buteljera den. Lagra och göra den beständig. En segelbåt åker sakta förbi längre ut i bukten men det rör dem inte. De står fortfarande i vattnet i tätt och omedvetna om allt annat. Omedvetna om allt annat än kärleken, ren och vacker.

14:e juli - Omfamning

0 Läs mer >>

Den stund jag tycker är absolut den mest oöverträffade är just där på eftermiddagen. Så är det alltid. Unik i sin briljans. Jag har precis kommit tillbaka från stranden och tagit en sen lunch på en taverna just intill. Jag duschar hastigt av mig och slänger en handduk kring mig och sätter mig på balkongen. Kanske har jag gjort mig en kopp kaffe, eller tagit en kall öl från kylen. Den där dåsiga greklandseftermiddagen där allt verkar stanna av. Trappat ner. Jag sätter mig där med en av böckerna i den hög jag alltid tar med mig. Solen i avtagande och cikadorna i träden nedanför. Dofterna och ljuden som ramar in det hela. Det finns något i den där stunden. Något som träffar helt rätt. Alltid. Ett lugn som är svår att beskriva. Stunden när jag sitter där med en bok och låter allt sjunka in. Ölen är billig och balkstolen ofta av den enklaste plastmodell inte helt olik det plastmöblemang min farmor hade i trädgården sent åttiotal. Enkelheten gör inget. Tvärtom. Inget lyxhotell i världen skulle kunna framkalla samma känsla. Kanske är det så att just enkelheten gör att allt det där andra får ta plats. Att allt det där andra blir tydligt och rent. Jag vet inte. Men när jag sitter där samtidigt som svalorna jagar varandra i en imponerande hastighet och dans så är det som att min puls i princip avtar helt och mina andetag anammar en frekvens olik allt annat. Med full närvaro konsumerar jag meningarna men är samtidigt medveten om allt det som utgör stunden. Allt det som träffar rätt. Allt som är just där och just då.

11:e juli - Stunden

0 Läs mer >>

Åter på hamnpromenaden. Trettio grader, en stilla bris och en kall öl i glas från frys. Det finns något där, där i betraktelsen av båtarna. Det finns en barnslig ro där som jag finner tilltalande. Hypnotiskt lugnande. Havet. Gamla fiskebåtar som lastat fångst i årtionde kontrasterade på nya lyxjakter för miljoner. Det gamla mot det nya. Det med själ i motsats till det själlöst ytliga. Jag skulle kunna sitta i timmar i detta sammanhanget. Det är som att tiden upphör som koncept. Allt stannar av. En roman, min anteckningsbok och en kall öl som sällskap. Det är gott nog. Jag mår bra och semestern gör det den är ämnad för. Levererar. 

Servitrisen frågar om jag är författare när hon ser att jag skriver i min anteckningsbok och jag vet inte varför men jag säger ”ja”. Kanske är det för att för en kort stund få vara någon annan. Att under semestern för en stund ge plats för fantasin. Just i den stunden är verkligheten något för vardagen. Men oavsett varför så det påtagliga lugnet i stunden det som spelar roll. Så jag fortsätter att betrakta. Havet och båtarna, och stämmer upp i en lovsång för allt det med själ.

10:e juli - Lovsång f...

0 Läs mer >>
Jag vet inte vad det är med födelsedagen. Plötsligt är alla verktyg som jag skaffat mig som bortblåsta eller sönderslagna. Ej brukbara. Jag blir mottaglig för minsta lilla tanke. Bilder sätts igång och fantasin bjuder upp. Födelsedagen gör mig fragil. Jag tänker på samtid, dåtid och framtid. Övertänker och övertolkar. Grubblar. Allt det som jag lärt mig hantera blir just den dagen ohanterat och existerar i sin fulla form. Är det tanken på att åldras, något som borde framkalla tacksamhet? Alternativet är ju så mycket tråkigare. Jag vet inte vad men det är något med födelsedagen som framkallar disharmoni. Dagen efter är allt det där som bortblåst. Lugnet i tanken infinner sig igen. Tar sin plats som att ingenting har hänt. Som att den 8:e aldrig existerat. Så jag lägger födelsedagen bakom mig ännu en gång och finner mig. Jag låter dofterna och ljuden vagga in mig i känslan som jag alltid finner här. Lugnet. Pausen.

9:e juli - Lugnet. Pa...

0 Läs mer >>

47. Födelsedag. Ännu en. Som alltid brottar den ner mig. Bjuder upp till en årlig men aldrig uppskattad dans. Den får mig att känna mig gammal. Avundsjukan jag känner mot de som är 30, 35 och 40. Den förföriska ungdomen, de som har det, och den extrema önskan att åka tillbaka dit. Omöjlig men ett frö för drömmar. Ung och vacker. Den som genererar åtrå. Jag tänker på födelsedagen för ett år sedan. Hennes fullständigt överraskande gratulation. Ett meddelande en morgon i Göteborg som färgsatte. Gav liv. Jag tänkte sedan på våren. På hur jag gladdes av hoppet av en vänskap på väg tillbaka. Jag tänker på allt det där den 8:e juli, en födelsedag. Sedan tänker jag på hur jag sköt allt det där i sank med ett ogenomtänkt infall en natt. Ett meddelande som omkullkastade allt. Ett par ord som framkallade tystnad. Och jag förbannar mig själv som alltid. Det finns ingen annan. Jag tänker på midsommaren och svaret som aldrig kom. Tänker på allt det där och 47. Födelsedag. Nedanför balkongen slår vågorna sakta mot stranden och det ger mig lite distans. Lite andrum från svallvågorna av mitt beteende, mina omåttfulla beslut. Men jag vet att allt väntar där hemma. Så småningom finns allt det där så påtagligt igen. Så småningom måste jag möta allt igen. Så småningom.

47, så småningom.

0 Läs mer >>

Så är man då här igen. I landet som letat sig in till en speciell plats i mitt hjärta. Jag har med ett barns envishet trotsat pandemin och är på ön där egentligen allt började. Ön där jag för första gången förälskade mig i landet och magin i dess ö-värld, och när jag förälskar mig är det alltid djupt, beständigt och gränslöst, och alltid vackert. Det är morgon efter min första natt och jag äter frukost på ett litet café precis invid hamnen. Stillheten och lugnet definierar morgonen. En segelbåt anlägger och en annan lägger ut. Vindburna och i samklang med naturen. Blodtrycksmedicinen som jag tagit en stund tidigare känns fullständigt onödig. Kaffet smakar vatten men det gör inget, just där i stunden är det egalt och värt varenda euro jag kommer att betala för det senare. Hon dyker upp i tanken och jag undrar vad hon gör i just den stunden? Om hon fortfarande jobbar eller njuter av sin semester? Har hon vaknat eller existerar hon i en drömsk alternativ verklighet fortfarande? Tankar och bilder vävs samman med sinnestillståndet. En bedårande dans. Förtrollande. Plötsligt anländer en av de större färjorna och det är som att hela hamnen plötsligt kokar över. Människor med resväskor och ryggsäckar dyker upp ifrån ingenstans och blir och lastbilar blir plötsligt dirigerade av hamnpolis med visselpipor. Avlastning och pålastning i ett kontrollerat kaos. Men det finns något fint även där. På en kvart är det hela över och det är som det aldrig skett. Lugnet och stillheten tråder åter in. Men det är ändå en del av allt. En av pusselbitarna. Förälskelsen. Alltid djup, beständig och gränslös, och alltid vacker.

Igen

0 Läs mer >>
Det slår mig att jag trots allt kommit en bit med mig själv. Att de senaste årens arbete ändå gett mig nya muskler i sinnet. Försöken till mindfulness har trots allt inte varit fruktlösa. Enträgna övningar och försök har inte varit bortkastade. Precis som med all annan träning så ger det resultat. Det är snart en vecka sedan midsommar. En vecka sedan en midsommarhälsning skänkte lite ro i högtiden. Svaret uteblev dock och för ett par år sedan hade det genererat tankar och överanalys. Nu är det dock annorlunda. Jag låter frågan bara hänga där orörd, medveten om att den finns men låter det bara vara så. Det finns alltid skäl, det finns alltid anledningar och den vetskapen räcker gott. Så lugnet som hälsningen ändå genererade hänger kvar där och ger en behaglig resa in i semestern och vilan. Istället för att försöka konfrontera allt i tanken låter jag allt samexistera och tillåter allt att finnas där. Allt har sin plats. Allt har sitt syfte.

Syfte