Igen
Så är man då här igen. I landet som letat sig in till en speciell plats i mitt hjärta. Jag har med ett barns envishet trotsat pandemin och är på ön där egentligen allt började. Ön där jag för första gången förälskade mig i landet och magin i dess ö-värld, och när jag förälskar mig är det alltid djupt, beständigt och gränslöst, och alltid vackert. Det är morgon efter min första natt och jag äter frukost på ett litet café precis invid hamnen. Stillheten och lugnet definierar morgonen. En segelbåt anlägger och en annan lägger ut. Vindburna och i samklang med naturen. Blodtrycksmedicinen som jag tagit en stund tidigare känns fullständigt onödig. Kaffet smakar vatten men det gör inget, just där i stunden är det egalt och värt varenda euro jag kommer att betala för det senare. Hon dyker upp i tanken och jag undrar vad hon gör i just den stunden? Om hon fortfarande jobbar eller njuter av sin semester? Har hon vaknat eller existerar hon i en drömsk alternativ verklighet fortfarande? Tankar och bilder vävs samman med sinnestillståndet. En bedårande dans. Förtrollande. Plötsligt anländer en av de större färjorna och det är som att hela hamnen plötsligt kokar över. Människor med resväskor och ryggsäckar dyker upp ifrån ingenstans och blir och lastbilar blir plötsligt dirigerade av hamnpolis med visselpipor. Avlastning och pålastning i ett kontrollerat kaos. Men det finns något fint även där. På en kvart är det hela över och det är som det aldrig skett. Lugnet och stillheten tråder åter in. Men det är ändå en del av allt. En av pusselbitarna. Förälskelsen. Alltid djup, beständig och gränslös, och alltid vacker.