Min farbror ringer på lördagskvällen och berättar att min farmor har åkt in på sjukhuset. Hon har trillat. Kanske brutit något. De vet inte ännu. Jag inser där och då att hon kanske aldrig kommer komma hem igen. Att hon aldrig kommer att se huset där hon bott så länge som jag kan minnas, det hus där hennes far och mor också bodde en gång. Det hus jag så förknippar med henne. Det sätter sig tanken hos mig där på på lördagskvällen. Jag har svårt att skaka det av mig. Det gör mig ledsen. Ett enda fall. Ett brutet ben. En god vän skriver till mig och frågar och vi ska träffas en helg, och jag svarar men jag ser att det jag skriver är klumpigt, som att jag inte är riktigt där. Bokstäver i oreda. Uttrycken är svåra när livet surrar i huvudet. Märkbart svårt att författa meningar. Som om det är någon annan som skriver och jag bara tittar på. Så jag är inte där när lördagen går mot sitt slut. Medvetandet är någon annanstans, med tanken och kroppen ur synk.