Märkbart
Helgerna brukar vara mina vattenhål. Tiden då jag lagrar. Fyller upp min cistern med energi och lust. Fyller på med liv. Denna helgen känns det annorlunda. Jag har tänkt mycket på förra veckans besök hos min farmor. Födelsedag. 92 år. Jag har inte varit där sedan julafton och då kunde hon ibland få fram det hon ville säga på ett sätt som man förstod. Nu är det annorlunda. Sämre. Allt hon säger är omöjligt att förstå. Fel ord. Egna ord. En enda röra. Jag ser att hon på något sätt är medveten om det. Jag ser att hon blir irriterad på sig själv. Irriterad men ändå uppgiven, som om hon vet att hennes färd bara ha en riktning. Det gör ont att se. Det berör mig långt in. Djupt. Jag har tänkt en del på det där. Det mänskliga förfallet. Ålderns obevekliga makt över medvetande och kropp. Hur vi till sist bara har kvar minnen av hur det en gång var. Gulnade fotografier i vårt medvetande. Men det är inte bara det som gör att helgen skaver. Det finns något där som jag inte kan sätta fingret på. En vibration av något annat. Osynligt. Det hindrar mig från att generera den där välbehövliga kraften. Något som istället framkallar olust och oro. En föraning om något som ligger i annalkande. Jag försöker skaka det av mig som det hjärnspöke det är men på något sätt ligger det kvar där i luften. Genomskinligt men ändå märkbart närvarande.