Jag gissar att hon kommer att dyka upp i mina drömmar i resten av mitt liv. Även när jag är gammal och dement kommer hon dyka upp där om nätterna. Ömsom förgyllande, ömsom smärtsamt. Den gångna natten är en av de senare. Jag drömmer om hur jag börjat jobba på på samma ställe som hon. Det är första dagen och hon visar mig runt, visar mig till mitt rum. Solen skiner i ett höstlikt landskap. Glädjen tydlig. En stund senare är det lunch, just där i drömmen. Hon sätter sig ner vid mitt bord och presenterar honom. En ung man, lång och atletisk. Hennes. Ett par. Jag skakar hans hand och reser mig sedan upp och går. Vänder ryggen mot bordet och hittar närmaste väg ut genom dörrarna. Jag börjar småspringa. Takten ökas när jag lämnar byggnaden bakom mig. Oförmögen att hantera mötet. Utanför känner jag inte igen husen, området är plötsligt fullständigt främmande för mig. Jag fortsätter att springa. Jag känner blodsmaken i min mun när jag försöker fly bilden av dem. Plötsligt förändras geografin. Byggnader och området transformeras plötsligt till min barndoms gator. Jag saktar ner. Jag börjar gå. Igenkännande. Efter ett tag sätter jag mig ner under ett träd. Andfådd. Det är natt och den nattsvarta himlen tronar ovanför. jag sluter ögonen. Jag vaknar. Senare på kvällen betraktar jag allt. Just där när mörkret sänkt sig. Drömmen och det vakna. Jag tänker på den inbjudan till en överraskningsfest jag fått någon vecka tidigare och inser att jag nog inte borde gå. En gemensam vän. Jag känner inte till förutsättningarna. Kanske kommer hon plötsligt materialiseras där med honom. Verklighetens version av den jag flytt från i drömmen. Ett möte jag vill undvika. Så jag tänker att jag ska tacka nej. Söka en ursäkt. En flykt. Ett träd att sätta mig under, där bland min barndoms gator. Där i det bekanta.
Min far är illa däran. Han äter knappt något längre. Han säger att han har svårt att svälja. Kanske är det så att hans kropp börjar stänga ner. Sparar på energin. Jag kastas tillbaka till den där kvällen då vi till sist fick in honom till sjukhuset. Egentligen kvällen då allting började och slutade på en och samma gång. Efter det har han inte varit sig lik. Något har gått förlorat, gått sönder. Även den gången var det näringsbrist. Skadorna på hjärnan irreparabla sa de. Jag kommer ihåg hur orden lät när doktorn uttryckte sig just så. ”Irreparabla!”. Som om han betonade varje stavelse. Sakta. Jag kommer ihåg hur det kändes. Nu pratar vi återigen om att få in honom så att han åtminstone kan få näringslösning på dropp. Tydligen glömmer han i stunder att hans mor gått bort och frågar efter henne. Ibland kommer han ihåg och säger att han saknar henne. Jag tänker på hur förvirrande det måste vara, eller så är han inte ens medveten som sin egen förvirring. Ett medvetande på sparlåga. Jag tänker på min farbror som är den ständiga mottagaren till de knappa ord min far säger. Mottagaren av allt det min far reducerats till. Jag befinner mig på distans men ändå har allt en väldig närvaro i mig. Min förvirrade far och den tid han har kvar.
Sparlåga
Det blir en sådan kväll då jag går igenom alla låtar jag skrivit om henne. Strof för strof. Not för not och ett glas vin i ett knappt ljus. En sådan kväll då allting sitter. Samklang. Det blir en sådan kväll då jag önskar någon hört även om jag aldrig vågat. Men kanske ändå genom mitt öppna fönster. Ett hjärta på vid gavel en afton i Malmö. Varenda känsla slår an varenda ton och det berör mig. Det berör mig i perfekt resonans. Det är nästan så att det börjar tåras. Värme och vibration. Jag finns just där och hon också. I tanken. Påtaglig och nästan förkroppsligad i sång tar hon över och gör fredagskvällen så oerhört vacker. Jag hittar tillbaka till ett lugn. Jag finner mig. Inte som blek och genomskinlig utan som någon. Plötsligt finns jag. Plötsligt Är jag. Plötsligt.
Lev och älska!
Daniel
Plötsligt
Min farbror berättar att min far nu måste använda rullstol. Styrkan nästan obefintlig. Som ett resultat av att han knappt rört sig har hans benmuskler förtvinat. Jag kommer ihåg senast jag såg honom. Hur de knappt bar honom när ha gick med sin rullator över den lilla gården. Oro för att han skulle trilla när han skulle över tröskeln. Jeansen som en gång passade hängde på honom flera nummer för stora. En livrem som kämpade med att hålla dem uppe. Nu rullstol. Vi pratar om att han kanske borde vara på ett hem istället. Kanske de hade tvingat honom till rörelse. Återuppbyggnad. Samtidigt kan jag inte tänka på det på något annat sätt än som hans ”sista anhalt”. Jag övermannas av det och och har svårt att skaka det av mig. Det faktum att det kommer att bli hans sista hem sätter sig i mig. En opersonlig förvaring. Det gör ont. Jag tänker på vad det kommer att göra med honom. Hur hans tankar kommer att gå. Förvirringen när han varje morgon vaknar och inte vet var han är. Hur allt kommer att kännas främmande. Varje morgon. En upprepning som han är helt omedveten om. Ändå kommer det vara hans hem, hans sista.
