Anhalt
Min farbror berättar att min far nu måste använda rullstol. Styrkan nästan obefintlig. Som ett resultat av att han knappt rört sig har hans benmuskler förtvinat. Jag kommer ihåg senast jag såg honom. Hur de knappt bar honom när ha gick med sin rullator över den lilla gården. Oro för att han skulle trilla när han skulle över tröskeln. Jeansen som en gång passade hängde på honom flera nummer för stora. En livrem som kämpade med att hålla dem uppe. Nu rullstol. Vi pratar om att han kanske borde vara på ett hem istället. Kanske de hade tvingat honom till rörelse. Återuppbyggnad. Samtidigt kan jag inte tänka på det på något annat sätt än som hans ”sista anhalt”. Jag övermannas av det och och har svårt att skaka det av mig. Det faktum att det kommer att bli hans sista hem sätter sig i mig. En opersonlig förvaring. Det gör ont. Jag tänker på vad det kommer att göra med honom. Hur hans tankar kommer att gå. Förvirringen när han varje morgon vaknar och inte vet var han är. Hur allt kommer att kännas främmande. Varje morgon. En upprepning som han är helt omedveten om. Ändå kommer det vara hans hem, hans sista.