Så var då året slut. Nyårsafton. Det har utan tvekan varit det jobbigaste jag upplevt. Inte ens året då min farmor och min far gick bort kan möta sig med de gångna månaderna. 2023. Så många bilder och så många känslor. Tankar i en strid och oformbar ström. Ett överflöd. Allt kulminerar där på nyårsaftonen. Väntat men trots det omöjligt att förbereda sig på. Omöjligt att i förväg dra upp strategier och handlingsplaner. A recipe for survival. Allt jag kan göra är att möta den. Naken med mina känslor. Jag tänker på hur han fått mig att tycka så dåligt om mig själv. Allt på ett sätt jag aldrig upplevt tidigare och som jag inte ens trodde var möjligt. Den där känslan av total underlägsenhet. Substanslös och genomskinlig. Jag försöker fly från den tanken. Jag laddar upp med filmerna jag brukar se där på nyårsaftonen. Favoriterna. De hjälper mig att fly en stund. Men när det närmar sig tolvslaget rullar sluttexterna på "Breakfast at Tiffanys" som jag i år valt som den sista. Och just då kommer bilderna. Jag tänker att de firar nyåret hemma hos dem. Kanske en kombinerad inflyttningsfest. Jag ser dem där. Jag ser hur deras kärlek återigen står i centrum. Tydlig och uppenbar. Prisad och briljant. Jag ser hennes vänner och döttrar. Jag ser sammanhanget. Det som nu är komplett och fullständigt. Jag ser allt där i brytpunkten mellan det gamla och nya och skriver några ord. En kort nyårshälsning. Orden får mig alltid att känna värma. Oavsett om det kommer ett svar eller ej så gör det något med mig. Kanske borde jag inte. Kanske borde jag bara lag ner mobilen. Men jag behöver den där värmen en kort stund efter året som gått. Behöver den innerligt. Så jag önskar henne ett Gott Nytt År. Och jag önskar det av hela mitt hjärta. Ärligt och innerligt.
When it rains it pours. Det är som att jag inte kan slappna av. Jag lägger all kraft på att inte vända på huvudet när någon går förbi
på gatan bredvid bordet vi sitter vid. AW. Jag försöker andas djupt. Slappna av. Men jag lyckas aldrig riktigt. Jag har varma minnen från restaurangen. Minnen jag vårdar ömt och som framkallar oerhörd värme. Men idag är det annorlunda. Det är som
att jag trängt mig på. Som att det är deras utrymme. Inkräktar på deras bord och kontext. Som att deras förälskelse sitter i väggarna. Kärleken. Jag spelar dock upp min föreställning. Mina gamla kollegor anar ingenting. De märker inte av de
höga vågorna i mitt huvud. Stormen. Jag ler och pratar men samtidigt är jag någon helt annan stans. Några timmar senare är jag hemma igen. Jag kan bocka av kvällen. Till sist somnar jag i soffan. Utmattad. Tömd. På väg till jobb nästa morgon tänker
jag på mötet i snabbköpet ett par dagar tidigare. Hur snabbt allt gick. En sekund som sätter i gång så mycket. Sedan händer det. Jag scrollar slött igenom mina sociala medier allt medan morgonen vaknar. Plötsligt ser jag att hon lagt ut annonsen på
hennes hus. Fullkomligt väntat men ändå. Något sätts i gång i mig. Jag tittar igenom bilderna på vad jag antar är hennes sista egna hem. Jag ser bord där de ätit tillsammans. Hur de njutit av varandras sällskap över helgfrukostar. Jag ser tamburen
där han hängt sin jacka och hon kysst honom så fort han kommit in genom dörren. Jag ser sängen där de fulla av lust älskat oräkneliga gånger. Jag ser också altanen. Plötsligt slungas jag tillbaka till sommaren 2020. Covidåret. Jag har flytt till Göteborg
då Grekland inte är ett alternativ. På väg ner till hotellfrukosten dagen efter min födelsedag får jag plötsligt en hälsning från henne. Överraskningen är total. Lika total som den värme hennes ord alltid genererat. Hon berättar han hon flyttat från
lägenheten. Vi pratar om att ta en öl på altanen så fort hon kommit på plats. Det blir aldrig några öl i solskenet, livet kom emellan. Men jag minns hur bra konversationen fick mig att må. Nu väntar andra äventyr för henne och hennes tjejer.
Kanske har de redan flyttat in hos honom, eller så letar de nytt. Letar efter en gemensam nystart. Nästa steg som förkunnar deras kärlek. Det där sista steget för henne som gör att hennes hjärta helt och hållet nu hittat hem. Hittat det hon sökt efter
de senaste åren. Jag ser hur de firar. Inflyttningsfest som sammanfaller med deras tvåårsfirande. Jag hör skratten och glädjen. Jag ser kyssarna och leenden. Jag ser hur de pyntar inför julen. Hur granen kläs och glöggen som sakta värms på spisen.
Det är nästan så att jag kan känna doften. Ingefära, nejlika och pomerans. Bilder av en stor nyårsfest de anordnar en vecka senare. Allt för att fira att de hittat hem. Bilderna kommer i en strid ström. Tusentals. Jag ser mannen jag sett bara ett
par dagar tidigare. Jag ser honom där vid hennes sida i deras nya hem. På deras nya äventyr.
Jag känner mig trött. Trött i kroppen. Trött i sinnet. Trött i själen. Och jag tänker på ett gammalt ordstäv och hur rätt de hittar ibland. When it rains it pours!
When it rains
AW om mindre än en vecka. Tisdag. Gamla arbetskollegor. Plötsligt får jag reda på att de bokat restaurangen som jag nu gjort till deras. Den på gatan jag sett henne på. Ångesten kommer som ett brev på posten. Den sköljer över mig. Våg efter våg. Hade det varit mina nära vänner hade jag hittat på ett svepskäl och bett dem välja någon annan. Men i detta sammanhang hade det bara verkat konstigt. Ibland får jag känslan av att något odefinierat är ute efter att sätta åt mig. Kanske har jag varit en despot och tyrann i ett tidigare liv och får nu betala. Karma. Jag vet redan nu att jag kommer ligga sömnlös natten innan. Att jag kommer sitta där på helspänn och undvika att titta på människor som går förbi. Människor som sitter vid borden. Eventualiteterna är för många. För nära. Det är lördag i tidig september och högsommarvärme. Kanske den sista sucken av sommaren innan hösten tar över. Planerna att sätta mig i parken med en bok och två kalla öl stryker jag. Så fort jag får meddelandet om tisdagen så tar det där andra överhanden. Rädslan. Fegheten som övermannat mig när tanken kring vad som kan möta mig där tar över. Jag ser dem där på en filt i skuggan. En sen lunch och en kyld flaska vitt. Jag ser hur hon ligger med sitt huvud på hans lår. Jag ser allt det där på grund av ett meddelande om en stundande AW. Jag ser allt det där då sommaren gör ett sista besök. Plötsligt är jag tacksam för hösten som ska komma. Mörkret som ger skydd. Vädret som gör att människor stannar hemma. Så låt hösten komma. Jag står med armarna öppna och är redo. Redo att omfamna den. Välkommen.
Välkommen
Sannolikhetskalkyler
Andra måndagen på jobb. Semestern känns redan distanserad. Tydligt och resolut förpassad till dåtid. Insikten som kom för drygt en vecka sedan har varit väldigt närvarande den senaste tiden. Den har dykt upp med all sin klarhet när jag varit ut och sprungit eller bara haft ärende på stan. Destillerad och kompakt. Ett brus som hela tiden legat där i bakgrunden och dränerat mig. Dock med ett kort avbrott. Plötsligt bjuder en av hennes vänner in mig till deras gemensamma femtioårsfest. En person som genom åren har blivit en vän till mig också. En person jag uppskattar oerhört. Inbjudan värmer i mitt bröst och för en stund tystnar det där andra. Det är som att jag kastas tillbaka till en annan tid. Ett eko som strömmar genom mig. Vackert och saknat. Jag minns den fyrtioårsfest de hade tillsammans. Jag minns det som att det var förra veckan, detaljer som inte blekts på tio år. Eviga konstverk i mitt huvud. Knivskarpa. Bilder av skratt, glädje och värme. Ett vackert sammanhang. Men jag kommer inte att gå denna gång. Kan inte. Och det är nog bäst så. Hans närvaro där hade fått mig att känna mig så oerhört liten. Jag hade krympt och mina mindervärdeskomplex hade tagit över. Jag hade inte kunnat tänka på annat än dem där sida vid sida. Hon och han. Leenden och kyssar tätt intill på ett dansgolv. Bilder och verklighet i en perfekt storm. Trots det rör den där inbjudan mig. Den hittar sin väg till hjärtat. Och för en stund bleknar insikten och jag förflyttas tillbaka till den där kvällen för tio år sedan. En annan lokal och en annan tid. Jag stannar där en stund, jag stannar så länge jag kan. Stannar där i värmen, trygg i ekot av det förflutna.
Eviga konstverk
Trots mina farhågor infinner sig lugnet. Så snart dofterna och ljuden återigen ger sig till känna finner jag det där jag alltid finner. Känslan. Ron. Jag är tillbaka bland öarna. Grekland. Oron att skulle påverka upplevelsen som jag har ett sådant behov av visar sig ha varit fullständigt onödig. Det är som om effekterna av sammanträffandet ett par veckor tidigare filtreras. Som om den blotta närvaror här fungera som ett raster genom vilket endast vissa bilder tar sig igenom. Vissa känslor. Plötsligt ser jag inte honom där vid den silvriga Volvon. Trots att jag vet att han finns där är det som att är han som plötsligt blir transparent istället för jag. Det är istället bilden av henne som dominerar när jag villigt låter mig övermannas av den grekiska kontexten. Det är bara hon. Det vackra. Det jag fortfarande efter alla år omöjligt kan sätta ord på. Det som får mig hjärta att rusa. Det är som att omgivningen och intrycken jag får där första dagen får mitt medvetande att fokusera på allt det där som gör gott istället för det som frambringar allt det andra. Den första kvällen tänker jag även på midsommaren. Hälsningar som blev hängande i luften. Av de tretton midsommarhälsningar som jag skickade är hon den enda som inte svarade. Kanske glömde hon eller så var det ett aktivt val. Kanske såg hon mig trots allt den där eftermiddagen den 5:e juli och påmindes om de gångna åren, påmindes om mig. Kanske var det anledningen. Det spelar ingen roll om hon glömde eller tog ett aktivt beslut jag förstår henne fullkomligen. De gångna veckorna har jag brottats med skammen som som sköljer över mig varje gång jag övermannas av minnena av mitt beteende genom åren. Vissa dager har jag inte klarat av att möta min blick i spegeln på morgonen. Inte mäktat med det som väntar där i den reflekterande glasrutan. Skam och ånger. Anklagelser och sorg. Men den första kvällen på resan lyckas jag med bedriften att för en stund välja bort det där. Jag vet att förmågan är kortvarig men håller fast vid den så länge jag kan och fokuserar på det vackra och allt det som det vackra gör med mig. Jag ser havet ligga stilla i den avtagande kvällssolen, ser pinjeträden stå gröna och blixtstilla, lyssnar på cikador berusade av sommarkvällen och jag ser henne där i hennes blåvita sommarklänning. Jag ser allt det som är vackert och omfamnar det. Vad annat finns det att göra.
Onödig oro
Ibland dyker de bara upp där oannonserade. Bilder från det gångna. Vackra ekon. Oförberedd står jag plötsligt där och ser henne i kvällsljuset just när solen går ner över sundet. Jag ser henne på andra sidan av ett litet bord på en uteservering. Jag ser leendet. Ögonen. Bilder av henne som är beständiga i mig. Minnenas gömställen i tiden. Gömställen som ibland överrumplar mig och som jag andra gånger tar min tillflykt till. Inspiration och energi. Allt finns där i det vackra och det fångar mig alltid. Slår omkull mig och omfamnar mig. Det vackra förtrollar mig alltid fullständigt. Men jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt. Så när bilderna kommer på söndagen samtidigt som sommaren gör sitt första gästspel utanför fönstret sätter jag mig i soffan och bara tar emot. Jag låter mig berusas av energin och inspirationen hon framkallar. Egentligen bara en minnesbild av något som ligger där i mitt medvetande men samtidigt så mycket mer. Så mycket större.
Minnenas gömställen i...
Urkraft
Sista dagen är jag alltid lite modfälld. Julen avverkad och kvar väntar den vanliga kontexten. Väggar som känns igen och ett allt som är så bekant. Normaliteten. Men inte riktigt ännu. En sista kväll. De sista minuterna, timmarna och dagen är som alltid helig. Jag vårdar distansen, vårdar avståndet. Värdar känslan i att befinna mig någon annanstans, i en annan värld. Ett försök till en annan verklighet även om det bara är inbillning. Jag tar en öl på ett ställe jag besökt förut, ett ställe som jag brukar avsluta Prag på. Inget speciellt. Men vissa ställen hittar hem. Här känner jag mig inte obskyr och uttittad bara för att jag sitter själv vid ett bord. I singular. Jag känner mig inte betraktad och analyserad. Det faktum att servitrisen frågar om jag vill ha en öl till trots att folkvimlet är påtagligt och att de antagligen hade gjort en större vinst med några andra vid bordet är ändå något som hittar hem i mig. Ingen jakt på att fylla bord och maximera kvitton. Som att det finns ett annat grundläggande värde. Ett hjärta och en själ. Jag känner ingen stress att jag måste avsluta min öl i världsmästartempo och jag beställer in en ny när hon frågar. På bordet står kameran och min anteckningsbok. Som alltid ger de mig en känsla av trygghet och ett underligt berättigande. Jag finner tryggheten där i det sammanhanget. Det är något med den där frånkopplingen. Frånkopplingen från vardag och mönster. Frånkopplingen och tryggheten i mina attiraljer och följeslagare. Anteckningsboken och kameran. Storhelgen är halvvägs men julen är ändå den som är svårast. Den som är mest total. Nyårsaftonen är enklare även om bilderna som dyker upp är mer explicita och får hanteras hemma. Tydliga bilder av hur deras läppar möts vid tolvslaget. Skratt och champagne. Kärlek, förälskelse och känslan av att stå utanför och titta in. Spelplanen och verktygen är ändå tydliga när det gäller just den högtiden. Allt det där ligger dock några dagar bort så jag skakar det snabbt av mig. Istället känner jag känslan av det kalla glaset öl mot min hand. Känslan av skummet när jag tar den första klunken. Jag stannar i det en stund. Stannar i känslan av att inte ha brått. Känslan av att vara i ett sammanhang där det är ok att andas. Ett sammanhang där jag kan sitta själv vid ett bord med bara några timmar kvar av det sista dygnet. Julen är över och nyåret väntar, men där och då låter jag den ligga på vänt. Jag tar istället in sorlet och rörelsen runt om mig. Tar in och tar emot. I singular. Där på ett ställe med hjärta och själ. Även om det bara är inbillning.
Inbillning
Jag skriver några ord till henne när hon fyller år. Det blir ingen lång konversation men hennes ord har som alltid den vackraste effekt på mig. Jag vet inte vad det är men den där förmågan är fullständigt unik. Så jag låter det fylla varje por i min själv, varje cell. Även om bilden av hur han serverar henne frukost där i sängen cirkulerar i mig så försöker jag inte låta det komma åt mig. Även om jag sett hur hon kärleksfullt berättar hur mycket hon älskar honom och hur de sedan förlorat sig i åtrån de känner för varandra så låter jag just det ligga där på distans. Styrkan i de där orden gör att jag kan för en stund hålla de molnen borta. För en stund kan njuta av värmen strålarna av några ord och meningar skänker mig. Såg håller mig där en stund. Tacksam för vad den där energin ger mig. Den som är hennes. Den som är fullständigt unik. Den som är fullständig.
Fullständig
7:e Juli
Först tror jag att jag återigen att jag gjort något fel. En default-respons. Som om just den reaktionen satt sig i mitt mentala muskelminne. Reptilhjärnan. Att jag missat någonting där i mellanrummet mellan bokstäver och rader. Att jag trampat fel någonstans och inte borde frågat. En överanalyserande sörja som jag till viss mån lärt mig hantera men som ändå visar sin närvaro. En fråga om en öl i sommarkvällen. Enkel och harmlös. När jag ställt frågan kommer tanken som ett brev på posten. Tanken att jag begått någon typ av fotfel. En foul trots frågans snälla natur. Men när sedan hennes ord kommer har de samma effekt som alltid. Trots alla år som förflutit. Jag vet inte vad det är. Oförmögen att sätta fingret på förmågan de har. Orden. Hur de påverkar kontexten till någonting bättre, någonting vackrare. Med midsommaren i annalkande tar jag fasta i det där. Hittar lugnet i förmågan. Hennes förmåga, den unika och sällsamma.
I mellanrummet mellan...
Jag håller med. En arbetskollega berättar om sin helg och hur skönt det är med våren. Hyllar dess ankomst, och jag håller med. Jag är noga med att inte ljuga men det är som bekant inte hela sanningen. Just den artikulerar jag aldrig. Jag lägger aldrig ut texten om att det visst är skönt med ljuset och värmen men att det sedan finns allt det där andra. Allt det där den framkallar. Den andra sidan av myntet. Bruset. Påskbilderna cirkulerar fortfarande där i mitt medvetande. Med en knivskarp skärpa som bara årstiden kan framkalla. Jag har sätt hur de vandrat hand i hand i gränder och i motljus. Hur de kärleksfullt njutit av varandras sällskap. Blickar och kyssar. Utan förankring i någon bekräftad verklighet har filmerna cirkulerat i mig på bästa sändningstid. Jag har även sett hur hon plockat upp sin telefon och sett min påskhälsning och hur hon sedan lagt ner den igen med tanken att hon ska svara på den kanske senare på kvällen. Jag har sett hur hon kommit på det flera dagar senare när hon befunnit sig tillbaka på jobb. Just det är ändå vackert, har jag tänkt. Hur förälskelsen får oss att vara i stunden och gör oss blinda på ett bra sätt. Hur den förankrar oss i nuet. Hur företeelser och rörelse runt om oss tystnar och hjärtat får det fokus det förtjänar. Den uppskattning det behöver. Kanske har det aldrig varit viktigare.
Fullt medveten om att bilderna bara är konstruktioner av en alldeles för livlig fantasi betas årstiden av och på väg hem från jobb känner jag hur solen värmer mitt ansikte trots att det är sen eftermiddag. Jag tar det till mig och lägger det på vårens plus-konto. Med maj i annalkande fortgår just det arbetet med oförminskad styrka. Ett steg i taget.
Välförtjänt fokus
Tillstånd
Det är på dagen tre år sedan min far gick bort. På bråkdelen av en sekund kan jag kastas tillbaka i tanken. Hur jag skyndade mig till lasarettet men ändå inte han dit i tid. Fortfarande kan jag bryta ihop när jag tänker på det. Hur han inte hade någon som han kände bredvid sig i sin sista stund. Att jag inte var där och håll honom i handen innan han släppte taget. Det där framkallar alltid sorg, det genererar alltid tårar. Faktumet att jag anlände för sent påverkar mig fortfarande. Jag kommer ihåg hur jag och min farbror satt där med tårar bredvid sjukhussängen. Hur länge vet jag inte. Tiden som en abstrakt företeelse. Till sist sa vi adjö och jag strök honom över kinden och håret och minns att hans hud fortfarande var varm och hur mjukt hans hår kändes. Senare tog vi en taxi hem och jag slogs av hur tyst, mörkt och livlöst huset verkade efter att både min farmor och far försvunnit på så kort tid. Som om även det kände sorg. Fjärran från barndomens och ungdomens puls som alltid fanns där förr och som varit dess signum genom alla tider. Med ljudet från den gamla väggklockan som sällskap delade min farbror och jag en flaska whisky och försökte finna riktning i allt. Fåordiga och ledsna.
Tre år. På många sätt är världen annorlunda idag. Min värld. Ett år som satte gränsen för ett före och ett efter. Företeelser med änd-datum. Plötsliga och omedelbara. Jag stannar en stund i just den tanken. Jag tänker på hur saker vi tar för givna plötsligt upphör att existera och vara en del av oss. Från faktum till historia. Från närvaro till minne. Passar vi inte på att vårda människor, företeelser och relationer så står vi där plötsligt nakna med tankar om allt vi inte gjorde eller ångerfyllt begrunda det vi faktiskt gjorde och önskar ogjort. Allt har en ändpunkt så vi måste se till att ta hand om det som spelar roll. Allt det som är heligt. För en dag är allt ett minne blott. Det är på dagen tre år och jag tänder ljuset som står där bredvid fotografiet av min far. Jag tänder ljuset för honom men även för allt det där andra som vi mist. För allt det som varit viktigt. För allt det som är heligt.
Ett ljus
Berlin sent i oktober. Jag sitter och scrollar i listor över hotell på olika bokningssidor. Hackescher markt en mulen höst. Jag jämför och stämmer av flygbolag. Vet egentligen inte om jag borde eller kan åka men funderar. Håller tummarna för vaccinpass och avtagande pandemi. Jag behöver ha den där flygbiljetten uppsatt på kylskåpet även om det bara är en metaforiskt dito i mitt huvud. Ett tydligt mål i hösten som ger riktning och rörelse. Bort från rutiner och muskelminne. Så jag bläddrar mellan bilder av hotellrum och weekendresor som besökare lagt upp. En resväska som placerats på en bäddad säng. En old-fashioned på en bardisk i en smakfullt upplyst bar. Jag ser mig själv där i en fåtölj med en bok. Slow jazz från osynliga högtalare. Omedvetet tar jag med mig det till den efterföljande nattens drömvärld. Bilderna som är tyst paketerade ges fritt spelrum. Jag är där. Plötsligt dyker hon upp där med all sin närvaro och skönhet, och med en man som hon presenterar för mig. Det sista jag kommer ihåg är att hon berättar att de precis förlovat sig. När jag vaknar hör jag fortfarande hennes ord i mitt huvud. Ljudlösa men ändå där. Outtalade men inte konturlösa. Det är så jag vaknar. Jag tänker på att det varit tillsammans ett par år vid nu. Mer än tusen dagar. Tankar ligger och brygger i morgonen och gör mig sällskap på huvudkudden. Kanske är de just förlovade vid detta laget och drömmen jag drömt har varit en sanndröm. Kanske bor de ihop i huset hon flyttade till förra våren. Jag hör regndroppar mot mitt fönster och tänker på alla de upplevelser de delat, i vardag och i andra dagar. Sedan hittar jag andra stunder, tydligare och självupplevda. Oblekta trots tid. Insikten att man inte inser hur viktiga vissa företeelser är innan de gått förlorade klär mitt medvetande. Det vackra i en vänskap, det vackra i stunder, men allt bakom broar jag egenhändigt bränt.