Nyårsafton
Så var då året slut. Nyårsafton. Det har utan tvekan varit det jobbigaste jag upplevt. Inte ens året då min farmor och min far gick bort kan möta sig med de gångna månaderna. 2023. Så många bilder och så många känslor. Tankar i en strid och oformbar ström. Ett överflöd. Allt kulminerar där på nyårsaftonen. Väntat men trots det omöjligt att förbereda sig på. Omöjligt att i förväg dra upp strategier och handlingsplaner. A recipe for survival. Allt jag kan göra är att möta den. Naken med mina känslor. Jag tänker på hur han fått mig att tycka så dåligt om mig själv. Allt på ett sätt jag aldrig upplevt tidigare och som jag inte ens trodde var möjligt. Den där känslan av total underlägsenhet. Substanslös och genomskinlig. Jag försöker fly från den tanken. Jag laddar upp med filmerna jag brukar se där på nyårsaftonen. Favoriterna. De hjälper mig att fly en stund. Men när det närmar sig tolvslaget rullar sluttexterna på "Breakfast at Tiffanys" som jag i år valt som den sista. Och just då kommer bilderna. Jag tänker att de firar nyåret hemma hos dem. Kanske en kombinerad inflyttningsfest. Jag ser dem där. Jag ser hur deras kärlek återigen står i centrum. Tydlig och uppenbar. Prisad och briljant. Jag ser hennes vänner och döttrar. Jag ser sammanhanget. Det som nu är komplett och fullständigt. Jag ser allt där i brytpunkten mellan det gamla och nya och skriver några ord. En kort nyårshälsning. Orden får mig alltid att känna värma. Oavsett om det kommer ett svar eller ej så gör det något med mig. Kanske borde jag inte. Kanske borde jag bara lag ner mobilen. Men jag behöver den där värmen en kort stund efter året som gått. Behöver den innerligt. Så jag önskar henne ett Gott Nytt År. Och jag önskar det av hela mitt hjärta. Ärligt och innerligt.