0 Läs mer >>

Det var egentligen inte meningen att jag skulle resa till Prag så snart igen, men när rabattkupongen från flygbolaget damp ner i inboxen så blev valet egentligen ganska enkelt.  Så jag klickar mig igenom bokningsproceduren på Czech Airlines och låter vouchern på 50% göra sitt. 17 november. Jag gissar att det är lågsäsong och därav erbjudandet, men det gör inget. Faktum är att det är bättre så. Det lågintensiva.  Jag behöver bara pausen, behöver finna syret i hösten och dess fantastiska färger. Det är nästan exakt ett år sedan som jag var där senast. Ett år sedan som jag vandrade runt i gränderna med kameran och andades, som jag satt på caféer, läste och skrev. Ett år sedan som jag besökte jazzklubbarna och lät mig ledas bort av de vindlande improvisationer som erbjöds på scen. Jag tänker mig allt det där igen.  Da capo. En kur för själen och sinnet. Rensa ur slaggprodukterna som ansamlats i tanken. Precis så som man sig bör då och då, innan de blir för många. Strax efter att jag bokat så knappar jag in om semester i den onödigt komplicerade lönemodulen i jobbets personalsystem och redan där har resan börjat ge frukt inom mig. Den där känslan i magtrakten som alltid framkallas av en stundande resa. Förväntan och glädje. Ett sug och rening.   

 

Lev och älska!

Daniel

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Da capo

0 Läs mer >>
 
 
"Ny drog" - Hurula
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Ny drog

0 Läs mer >>

Att prata om ens drömmar är för någon annan än en själv fullständigt ointressant. Men jag skriver inte här för andra, jag skriver för mig själv. Jag skriver för att avlasta och ge uttryck. Ser det som en oas när behovet pockar på. Därför spelar drömmar roll. Det där med att komma ihåg dem går dock i vågor. Den senaste tiden har de varit tydligt registrerade även då jag vaknat, möjliga att återberätta. Jag är inte speciellt förvånad över att hon ofta figurerar i dem. Frälser dem på ett vackert sätt. Lugnande. Som om mitt sinne vet om när jag behöver ron och då frammanar henne där i den sovande tanken. Sinnesvilan. I lördags var jag åter och hälsade på hos min far och farmor. Min far fyllde sjuttio. Vi var inte så många men ett litet firande i alla fall. Det var andra gången på kort tid som jag varit där och det rör alltid upp känslor i mig när jag ser vad de blivit, vad de reducerats till. Jag reagerade också för beteendet vid bordet. Hur man pratade om honom trots att han satt där. Pratade om honom i tredje person trots att han satt där och drack kaffe och åt en bit vetefläta. Jag hörde irritationen i min farbrors röst när han sa till min far att han inte skulle hålla på med påsen som sitter på hans lår och som hjälper honom att kissa. Jag gissade att han sagt till honom tiotalet gånger redan och därav irritationen. Men min far glömmer, han kommer inte ihåg de tidigare tillsägelserna numer. Glömmer bort varför han har den där påsen. Glömmer bort sig själv. Ständiga frågetecken med ständiga påminnelser.  Hans ”förlåt” var nästan ohörbart, som om stämbanden knappt satts i rörelse. Hans ursäkt gjorde ont i mig, just sättet han sa det på. Jag anade att han skämdes där bakom bokstäverna. Hela skådespelet gjorde ont i mig. Som så ofta förut tyckte jag med en inte helt omärkbar skam att det var skönt att få åka hem igen. Det är där drömmarna kommer in. Vilan de ger, inte bara kroppsligt utan även sinnligt. Hur de kan få mig att känna frid där i den vakna morgonen. Nästan lättflugen. Så jag känner mig tacksam för att jag fått komma ihåg dem de senaste veckorna, tacksam för att jag fått vara i dem lite längre. En motvikt.

 

 

 

 

 

 

Motvikt

0 Läs mer >>

Jag tänker ganska ofta på den där dagen på stranden på Koufonissi då jag tog beslutet att berätta för henne. Det är nästan så att jag kan känna sanden under mina fötter när jag går mot vattnet, känna havet omsluta mig när jag sjunker ner i svalkan, en nästan sensuell känsla. Som att jag kan höra sången när vågorna mjukt slår mot strandkanten. Glädjen och uppspeltheten som ett resultat av beslutet. Jag kommer ihåg hur jag efter lunchen beställde in efterrätt och kaffe med avec, Metaxxa, trots att klockan bara var strax efter tolv och nästan 40 grader utanför strandtavernans skyddande palmbladstak. Firandet av steget som jag tagit just där och då. Högtidens celebrerande. Jag älskar den där bilden, det den gör med mig. Jag kan inte sätta fingret på vad det är men det finns något där i det nakna och ärliga, något i att öppna fördämningarna. Ja, i att möta livet ”head-to-head”, livet och allt det som spelar någon roll. Kärnan av känslor och själ. En evighetslång arbetsdag i mitten av oktober så ger det mig värme. Den där glasklara minnesbilden av en dag I juli.

 

Lev och älska!

Daniel

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Omslutningens sensuel...

0 Läs mer >>

Jag kan fortfarande höra hennes varma skratt när jag öppnar mina ögon. Ekot finns där fortfarande väl bevarat när jag blinkar för första gången i lindan av den fortfarande mörka fredagsmorgonen. Som om bilderna vill sträcka sig lite längre, hänga kvar och belysa själen i den arla timmen. Det är smått otrolig hur de sista dofterna av en dröm kan färga måendet även i det vakna. Välmåendet. Det enigmatiska medvetandets konstruktion är ibland så oerhört vackert, så oerhört lätt.

Jag har tänkt mycket på hur det är med henne, hur hon har det. I våras kändes det som om vi började hitta tillbaka till varandra i vår vänskap men sedan kan jag inte skaka av mig känslan av att något har hänt. Ett skeende i sommaren. Att jag sagt något trots att jag varit sparsam i skrivandet och måttfull med mina ord. Men jag försöker skaka av mig den där tankevirveln i morgonen. Försöker stanna kvar i sången av hennes skratt, stanna kvar i de sista ljumma vågorna av natten. Jag packar varsamt in det och försöker ta det med mig i den gryende fredagen och ta det med till kvällen. När jag stiger upp bär jag det med förhoppningen att det ska finnas där även när helgen bär iväg. Jag ber om ynnesten om att det får vara.

 

Lev och älska!

Daniel

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det enigmatiska medve...

0 Läs mer >>

Min farbror berättar hur min far kissar ner sig varje morgon. Han berättar hur läkarna satt in kateter och slangar på honom men hur han varje natt sliter av sig dem, ovetandes om varför de sitter där. Bortglömt. Jag har haft dåligt samvete för att jag inte varit och hälsat på dem sedan tidig sommar. Jag har helt enkelt inte orkat, jag har saknat styrkan och i kölvattnet av det har känslan av själviskhet smugit sig på. På lördagen har jag dock tagit mig dig. Vi lagar lite mat, min farbror och jag, jag märker att han tycker det är skönt att kunna ha ett normalt samtal. Att han vilar lite i det. Vi äter middag, fiskoppa och vitt vin. Min far säger som vanligt inte mycket förutom när han frågar varför han har den där påsen och slangen fastsatt vid låret. Under kvällen ställer han säkert frågan tio gånger men glömmer svaret lika fort. Varje gång ställer vi frågan tillbaka för att ha ska tvingas tänka till. ”För att jag har cancer!?”, svarar han efter att han tänkt en stund. Vi säger nej och ber honom tänka efter lite till. Han funderar ytterligare en stund och kommer sedan fram till att han har fel på prostatan. Proceduren upprepas under timmarna jag är där. När jag till sist är på väg hem igen har det varit mörkt ett tag och min far har gått och lagt sig några timmar tidigare. Jag tänker på hur han i sina drömmar kanske upplever världen som den en gång var. Hur han när han vaknar varje morgon inte känner igen den taniga kropp som ligger där i sängen och som är hans. Hur han inte känner till den verklighet som omger honom trots att han upplevt den en dag tidigare. Hur han inte känner igen slangen som ligger utdragen bredvid honom och påsen fastsatt vid låret, varför de finns där. Jag tänker på hur han varje morgon när han vaknar i sin förvirring kanske tror att han har cancer. Varje morgon samma tankeprocedur. Hans lilla helvete. Under kvällen har jag funnit honom frånvarandes titta ut i tomma intet, som om han är någon annanstans i tanken. Kanske tappar han förankringen i verkligheten även när han är vaken. Kanske famlar han där bakom den tomma blicken desperat efter något som ger honom en förklaring, ett lugn i all förvirring. Jag vet inte, det är det ingen som vet men jag tänker på honom där i bussen på väg hem. Skänker honom alla mina tankar i hopp om att har det bra där i drömmen. Att han där finner lugn och frid, lite vila från hans vakna lilla helvete.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Frid i vila