Motvikt
Att prata om ens drömmar är för någon annan än en själv fullständigt ointressant. Men jag skriver inte här för andra, jag skriver för mig själv. Jag skriver för att avlasta och ge uttryck. Ser det som en oas när behovet pockar på. Därför spelar drömmar roll. Det där med att komma ihåg dem går dock i vågor. Den senaste tiden har de varit tydligt registrerade även då jag vaknat, möjliga att återberätta. Jag är inte speciellt förvånad över att hon ofta figurerar i dem. Frälser dem på ett vackert sätt. Lugnande. Som om mitt sinne vet om när jag behöver ron och då frammanar henne där i den sovande tanken. Sinnesvilan. I lördags var jag åter och hälsade på hos min far och farmor. Min far fyllde sjuttio. Vi var inte så många men ett litet firande i alla fall. Det var andra gången på kort tid som jag varit där och det rör alltid upp känslor i mig när jag ser vad de blivit, vad de reducerats till. Jag reagerade också för beteendet vid bordet. Hur man pratade om honom trots att han satt där. Pratade om honom i tredje person trots att han satt där och drack kaffe och åt en bit vetefläta. Jag hörde irritationen i min farbrors röst när han sa till min far att han inte skulle hålla på med påsen som sitter på hans lår och som hjälper honom att kissa. Jag gissade att han sagt till honom tiotalet gånger redan och därav irritationen. Men min far glömmer, han kommer inte ihåg de tidigare tillsägelserna numer. Glömmer bort varför han har den där påsen. Glömmer bort sig själv. Ständiga frågetecken med ständiga påminnelser. Hans ”förlåt” var nästan ohörbart, som om stämbanden knappt satts i rörelse. Hans ursäkt gjorde ont i mig, just sättet han sa det på. Jag anade att han skämdes där bakom bokstäverna. Hela skådespelet gjorde ont i mig. Som så ofta förut tyckte jag med en inte helt omärkbar skam att det var skönt att få åka hem igen. Det är där drömmarna kommer in. Vilan de ger, inte bara kroppsligt utan även sinnligt. Hur de kan få mig att känna frid där i den vakna morgonen. Nästan lättflugen. Så jag känner mig tacksam för att jag fått komma ihåg dem de senaste veckorna, tacksam för att jag fått vara i dem lite längre. En motvikt.