0 Läs mer >>
Jag ser en liten blåmes sitta i ett ännu vinterkalt grenverk. Uppburrad och stilla. Som om någon tryckt på en pausknapp. Solen står lågt på morgonen men man anar att den samlar kraft. Väntar och bygger upp. Våren i annalkande. Nattens frost gör att grässtrån, staket och sten skimrar i morgonljuset. Tusentals utströdda diamanter. En ro. Stillhet. Årets som hittills känts blekt och anonymt får plötsligt en inramning som visar något mer. Förhoppningsvis var det bara sen i starten. Är det så enkelt? Jag sätter min tilltro till det. Den lilla fågeln rör sig inte när jag passerar.  Kanske anser den mig inte utgöra någon fara, eller så vill den bara spara energi. Dess blåa hjässa orörlig. Väntandes på värme. Det är en av de där stunderna man ska stanna i. Inta. Nuet där och då. Låta det skimrande bara vara. Jag inandas helheten. En frostfylld morgon som är något mer. En insikt som är något större. Med lättare steg fortsätter jag mot grönskan, våren och hoppet. Vackra morgnar som denna finns bara där för att bevara, för att ta till sig och spara.
 
Lev och älska!
Daniel
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Tilltro

0 Läs mer >>

Hon som får mitt hjärta att le

Talangen är omistlig och total

Det är Ord som bränsle

Bokstäver som vaggar nattens vila

Det är någonting med det där hjärtat

Någonting större

Någonting mäktigare än livet självt

Jag omfamnar värmen i det

Jag möter ron och vilan

Hon som får mitt hjärta att le

Med kraften hos etthundra solar

brinner hon där

Glasklar och tydlig

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Etthundra solar

0 Läs mer >>
http://lancebuckskin.com/wherenightmaresgotodieANYS.mp3
 
 
Where nightmares go to die
(D. Svahn)
 
The nightmares only stop when I lay myself to sleep 
When I dream all my ghosts they go away 
The secret that I feel has grown so strong I can not see 
A distant song, never sung for you and me 

A gently crafted tune made from the notes you seldom hear
A different world, a precious place all bright and clear
Behind closed eyes I feel your hand the sweetest touch
My own creation, a made up state I miss so much

`cause baby I´m all that I can be
Even if it does mean that I am not
The one you wish to meet
The one who has all those things I ain´t got

Then the morning makes its way and refuse my dreams to stay
With fading poems I rise and curse the day
The sound of a crashing dawn hurts my very eyes
As life marches and burn these sweet lullabies 

`cause baby I´m all that I can be
Even if it does mean that I am not
The one you wish to meet
The one who has all those things I ain´t got

`cause baby I´m all that I can be
Even if it does mean that I am not
The one you wish to meet
The one who has all those things I ain´t got

 

 

http://lancebuckskin.com/thestory.html

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Where nightmares go t...

0 Läs mer >>

Alla hjärtans dag! Ja, vad säger man? Vad finns det egentligen att säga? Det känns som om jag sagt något förut. En upprepning. Eko. Ord från gamla läppar men ändå inte. Media matar oss, reklamen i en strid ström. Den studsar. Jag försöker ignorera det amerikanska påklistrade kommersiella inflytandet och göra dagen oviktig men den berör mig likväl. Jag kan inte hjälpa att se händer som håller varandra, varsamma kyssar över levande ljus, väna ord mellan älskande och heta nätter krönta med nakna kroppar. Kyssar, ord och smek. Allt det där finns där trots att jag försöker undvika det i tanken. Men jag kan inte springa tillräckligt fort eller klättra högt nog, det hinner ikapp. Plötsligt står jag där med tanken. Plötsligt bär jag bilden jag inte vill se. Jag försöker skaka den av mig men lyckas inte helt. Om ett par timmar väntar en fyrtioårsfest så då kommer jag inte skänka den en tanke. Men här vid frukostbordet är den närvarande. Dagen. Så jag dricker upp det sista av juicen, reser mig upp och lämnar den där bland smulor och svalnade kaffe. Jag låter bilderna blekna och städar bort det ur medvetandet. Det är ju trots allt en vacker lördagsmorgon så varför slarva bort den.

 

Daniel

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

AHD

0 Läs mer >>

Av någon märklig anledning kan jag inte sova. Vilan infinner sig aldrig. Ögonlocken tunga men oslutbara. Det är som om något gnager. Oro. Jag kan inte sätta mitt finger på det men det finns där. Det håller mig vaken. När jag börjar ana gryningen stiger jag upp. Lägenheterna på andra sidan gatan är svepta i dunkel. Oelektrifierade och sovandes. Jag bestämmer mig för att klä på mig och bege mig ut. En promenad. En lätt vind biter tag i kinderna och sveper bort tyngden från mina ögonlock. Känslan är nästan renande. Som om sömnen inte behövs, även om jag saknar drömmarna i den. Jag känner mig inte trött. Staden ligger stilla och jag tänker på alla dem som ligger där bakom nerdragna gardiner och stängda persienner. De älskande och de ensamma. Drömmarna och de odrömda. Nya dagar som snart ska börja. Några med glädje och andra med sorg. Vissa händelselösa men lika många fyllda och rika. Dagar i dur och i moll. En salig blandning. Det känns som om jag har staden för mig själv. Mäktig men ändå liten på en och samma gång. Efter ett tag finner jag mig själv på väg på mot ett fik som jag vet öppnar tidigt. Jag har varit där förut. Mina steg styrda och snart värmer den första klunken kaffe i mig. Det lilla fiket sprudlar försiktigt i morgonen. Tempot är behagligt. Jag är inte ensam. Ett ungt par sitter bredvid mig en bit bort och ett äldre mitt emot. I ena hörnet sitter en äldre man med två kryckor lutandes mot väggen bredvid sig. Han är över de sextio. Sydsvenskan ligger på bordet, tillsynes färdigläst. De unga förälskade, okonstlade och vackra. Energin de sänder ut går inte att misstolka, kärlek. Jag erkänner viss avundsjuka men berörs ändå och ler ärligt i mig själv. Antagligen har de inte sovit de heller. Inget behov av drömmar. De lever sin, tänker jag tyst. Plötsligt känner jag att den gnagande oron jag känt är borta. Bruset borta. Morgonens klarhet har jagat den på flykten. En tydlig seger. Den äldre mannen i hörnet hostar till och jag ser honom titta ut genom det stora fönstret som vetter mot torget. Jag undrar vad som dväljs därinne. Jag funderar på hur hans liv sett ut. Erfarenheter. Vilka händelser som format honom till den han är idag. Vem han en gång var och vem han egentligen är. Dur och moll. Jag fascineras ofta av det där med livsöden. Alla är vi våra egna historier. Så olika och så omfattande. Det finns inget sorgset över honom utan snarare ett lugn där han sitter. En acceptans och ro. Även det vackert på sitt sätt. Jag önskar jag hade haft min kamera med mig. Det hade blivit en bra bild. Svart/Vitt. Lätt motljus. Den gamle mannen med sin lite drömmande men fortfarande stillsamma blick. Ett eko av det förflutna. Äkta och rustikt. Inga filter nödvändiga. Ja, det lilla fiket är fullt med livsöden. Hemliga för varandra men ändå där. De yngre med många oskrivna blad medan de äldre sitter där med tyngre volymer men fortfarande ofullständiga. Livslitteratur. Så istället för att förbanna det faktum att jag inte kan sova så möter jag morgonen. Jag finner näring i det vardagliga och hittar en väg. Jag låter den fylla mig och på något sätt känns morgonen vacker trots allt. Utanför ser jag en klar himmel ge plats åt en uppstigande februarisol. En god morgon!

 

Lev och älska!

Daniel

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

God morgon!

0 Läs mer >>

Snön knastrar när jag sätter ner mina fötter. Tydliga spår i vitt. Luften känns klar och ren och jag försöker bara finnas där. Försöker bara inta och känna. I stunden. Vintern har kommit och i den tidiga morgonen slås jag återigen av hur oerhört vackert jag finner det som brinner i mitt bröst vara. Kärleken. Lika frisk som luften jag drar ner i mina lungor klär dess lågor mitt hjärta. Det är som om jag inte berörs av kylan när jag låter mina tankar vandra över hennes närvaro i mig. Som om minusgraderna är irrelevanta för skeendet. Som om värmen blir jag. Flingorna faller sakta och varsamt och jag fylls av en förundran över hur en enda människa kan ha en sådan inverkan på en annan. Påverkan. Ibland bär det iväg med mig på håll där tankar snurrar ogreppbara. I spinn. Men jag skulle inte vilja vara utan det.  Det är en del av hela upplevelsen. En del av essensen. En del av känslospelet. En del av den mäktiga kraft vi kallar kärlek, förälskelse, ja den där känslan vilka ord inte kan göra rättvis. Inga sånger stora nog. Jag väljer mina steg så att de trampar i den orörda snön. Låter knastret bli ett mantra. Det gör mina steg tydliga och riktningen stadig. Steg i den varma vintern.

 

Lev och älska!

Daniel

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I den varma vintern