0 Läs mer >>

Inspiration och kreativitet. Det är två av en handfull ord som jag håller lite högre än andra. Som på ett sätt vibrerar av sig själva. Som egentligen inte behöver någon mening för att finna sig till rätta. Som inte behöver några satsdelar för att göras fullkomliga. De lyser klart utan något annat bredvid sig. De senaste månaderna har de känts speciellt närvarande för mig. Alltsedan jag bestämde mig för att vara ärlig mot mig själv och vågade släppa de där spärrarna jag burit i mitt hjärta så har de fått utlopp. Ända sedan jag tog den där chansen och tillät mig själv känna något jag aldrig känt tidigare men som hela tiden funnits där, så har orden känts nära. Det som kommer ur mig flödar naturligt och jag har skrivit mina två första låtar på väldigt, väldigt länge. Enfaldiga men ärliga dikter och strofer flyter ur den penna som är jag. Satser och formuleringar gifter sig plötsligt med tankarna som flödar genom mig. Väv spinns och bilder skapas. Insikten att jag faktiskt är kapabel till att känna allt det här har fött så mycket i mig. Allt på grund av en enda människa. Inspiration och kreativitet. Ja, sannerligen ord utöver det vanliga. Oerhört vackra känslor har värmt mig samtidigt som frustrationen tyngt mina axlar. Besvikelsen över mina egna egenskaper har gått hand i hand med det mest fullkomliga jag upplevt. Svårt, komplicerat och förtrollande. Kombinationen är fruktsam. Jag har aldrig känt mig så levande och samtidigt blottlagd. Aldrig sett färger likt dessa. Som om verkligheten ritats om. Allt på grund av en enda människa. Det slog mig igår hur tydligt det kan bli bara genom att betrakta tillsynes obetydliga saker. Jag tänker på drömmen jag skrev om. Den där förföriska. Önsketillståndet. Dagen efter jag drömt så lyssnar jag på en låt med The Creeps och textrader som egentligen är ganska enkla och naiva talar plötsligt till mig. Strofer som på många sätt kan betraktas som mediokert textförfattande lyser plötsligt framför mina ögon. Som en tonåring fylld av liv och känslor tar jag det till mig. Det där med att se ett ansikte framför sig när man sluter sina ögon. Visst har det skrivits om det tusentals gånger och på långt bättre sätt. Men just när jag sitter där i bussen på väg hem från jobb och hör dem går de rakt in i mitt hjärta. Efter den där drömmen får de en helt annan substans. Tillfälligheter och sammanträffanden. Små saker i vardagen som plötsligt får en annan mening. Ett annat värde. Allt på grund av en enda människa. Jag kan inte annat än att känna vördnad och tacksamhet. Att jag har förmågan. Att den brinner i mig. Ynnesten att mina vägar korsats med det vackraste superlativ. Oavsett frustration, missnöje med mig själv, min ofullständighet och allt det där så är det ju vackert. Det flyter i samma ström som de aldrig tidigare skådade färgerna, känslan av liv som strömmar genom min kropp och värmen som jag upplever för första gången. På något sätt vävs det samman.  Det blir ett. Jag känner mig fullkomligt vacker och oerhört ful på samma gång. Som livet själv. Svårt, komplicerat och förtrollande. Jo, det finns en handfull ord jag håller högre än andra. Ord som på ett sätt vibrerar av sig själva. Ord som fångar skeendet och det som är vackert i vår existens. Glädje, kärlek, lust, inspiration och kreativitet. För mig lyser de lite extra. Hos mig brinner dess låga lite starkare. Hos mig har de samma roll som musiken. För utan dem hade jag också varit förlorad. Utan dem hade vi alla varit förlorade.

 

 

Lev och älska!

Daniel

 

 

 

 

Med lite starkare låg...

0 Läs mer >>
 
 
 
 
"Close my eyes and I hear you whisper
Close my eyes and I touch your hair
Close my eyes and I see your face though you´re not there"
 
 
 
"3 more days" - The Creeps
The Creeps – Tre More Days
 
 
 
 
 

3 more days

0 Läs mer >>

När jag vaknar känns drömmen fortfarande så levande. Det känns som om den på något sätt fortfarande är min värld. Ljuset och färgerna finns fortfaranden där. Värmen berusande. Jag kan fortfarande se hur huvudet ligger där vilandes på mitt lår. Kroppen utsträckt och avslappnad. Ögonen är slutna och det där leendet som har en sådan oerhörd påverkan på mig, det för mig bort. Inramningen är så vacker att jag står handfallen. Förlorad. Jag sitter på gräset och kan känna trädstammen mot min rygg. Jag halvblundar. Löven spelar där högt ovanför. Som en hyllning till stunden. En serenad för allt som finns där. En lovsång. Njutningen är fullkomlig. Trots att jag vaknat kan jag fortfarande känna doften från vårängen. Subtil och sammetslen. Det känns fortfarande som att det är en del av mig, som att det är min verklighet. Den enda verkligheten. Varenda doft från varenda blomma finns där. Exakt och oklanderlig. Jag vill inte att det ska försvinna. Krampaktigt håller jag fast i det hela. Desperat och frustrerat för jag vet att det är flyktigt. Jag vet att det snart kommer att föras bort av morgonens allt mer tilltagande klarhet. Det är ofrånkomligt. Snart löses det upp bara för att föras bort av det vaknas skoningslösa hand. Trots att jag vet att allt bara är en chimär framkallad av mitt enfaldiga men älskade hjärtas önskningar så rör det mig djupt. Jag slås av det vackra i drömmar. Hur de verkligen kan föra en bort. Små andningshål i vilka man kan få uppleva det som hjärtat vill. Det är poetiskt.  Tanke och hjärta i samklang. Förnuftet befriande avkopplat. Jag sluter mina ögon igen och förnimmer känslan av den varma, lena kinden mot min hand och leendet det framkallar. Tanke och hjärta i samklang. Drömmarnas sång.

 

Daniel

Samklang

0 Läs mer >>

Det är en krispig och kylslagen morgon. Världen känns för en stund renare. Jag tar ett djupt andetag när jag går ut från porten och det känns som om mina lungor vaknar till liv. Tanken blir klarare. Synen skarpare. Långt där borta kan jag ana gryningen. Bortom husen börjar den göra sin närvaro känd. Teaterstycket sätts åter upp. Det är nästan som om jag dras till den, som om den vill säga mig något. Övertyga mig om att en ny morgon alltid kommer med nya möjligheter. Att framtiden fortfarande är oskriven och allt det där. Jag tilltalas av tanken, den värmer mig . "Jag kan" istället för "jag kan inte". Det låter hoppfullt, så jag sår fröet i mitt medvetande. Efter ett tag går jag förbi ett ungt par. De håller varandras händer och småskrattar. Jag ser hur det lyser i deras ögon när de ser på varandra. Till synes oberörda av det tidiga klockslaget. Fyllda av den energi de delar. För några år sedan hade det irriterat mig, men idag är det annorlunda. Jag ser det vackra i det. Jag ser känslorna som finns där. Det fina som jag bär omkring på inombords har fått mig att plötsligt kunna läsa det som finns hos dem. Jag förstår plötsligt språket deras närvaro talar. Det som tidigare känts så främmande är kristallklart. Det som jag tidigare haft så svårt att tolka är plötsligt mitt eget hjärtas språk. Man måste ställa sig ödmjuk inför det som finns där mellan dem oavsett var man befinner sig själv. Det får mig att le. Jag har aldrig sett dem tidigare och kommer kanske aldrig att se dem igen men känner ändå en stor glädje för deras skull. Glad för att de har det där tillsammans. Jag vet att det påverkar så mycket runt omkring dem. Att det spiller över. Att det gör gott både i det stora och i det lilla. Det faktum att de kan få en fullständig främling att le en kall och tidig höstmorgon måste ju betyda något. Det måste ju finnas något i det. Något mer och något bättre. När jag går upp på bussen finns fortfarande det förälskade paret i mitt medvetande och när jag sätter mig ner på det kalla sätet ser jag gryningen. Jag tar ännu ett djupt andetag och låter luften sakta strömma ur mig och just där, just då, väljer jag att tänka "jag kan" istället för "jag kan inte". Det är en fin morgon.

 

Lev och älska!

Daniel

En krispig morgon

0 Läs mer >>

Färgerna bedövar mig

Nyanser jag ej tidigare sett

fyller mina sinnen

tankar jag aldrig tänkt

förgyller varje dröm jag bär

Drömmar så oerhörda,

praktfulla och gnistrande,

frustrerande onåbara

men berusande påtagliga

Kan nästan känna kinden

och hur den vilar där

varsamt och mjukt mot min hand

Kan nästan höra andhämtningen

och hur dess vackra sång

finns där så nära, hos mig

hur huvudet vilar mot min axel

Hur kan någon måla så vackert?

Hur kan någon få mig att känna

allt det där jag bär i mitt hjärta?

Sårbar men tacksam står jag här nu

Drömmande och naken

Tillintetgjord och pånyttfödd

 

 

 

Drömmande och naken

0 Läs mer >>
 
 
 
 
 
"Safe at home" - The Mighty Stef
The Mighty Stef – Safe At Home
 
 
 
 
 
 

Safe at home

0 Läs mer >>

Skönheten är så total. Jag blir bländad om jag betraktar den för länge. Små vita stjärnor börjar gnistra i mina ögon om jag inte vänder bort min blick efter ett tag. Känslan av total värme går hand i hand med okunskapen kring hur jag ska bete mig. Blind och förvirrad. Önskan som brinner i min kropp är oerhörd. Önskan efter att få känna de där fingrarna flätas samman med mina, att känna läpparna mjukt pressas mot mina. Önskan efter att få höra några kärleksfulla ord viskas mitt öra, att få känna kroppen nära min. Allt det där som mina drömmar är vävda av. Både de som förgyller natten och de som finns där i mig när jag är vaken. Vackra. Drömmar om en annan värld. En värld bortom min. Ett land så långt i fjärran att jag inte kan nå det. Det finns inget som kan ta mig dit. Jag är strandad i mig själv och där jag är. Det enda jag kan göra är att betrakta. Stå vid sidan om, men drömmarna finns där. De kommer alltid att finnas där. De kommer alltid att ge mig den där värmen. Det näst bästa. Så jag vänder tillbaka min blick igen och låter skönheten fylla mig. Till sist är det vita ljuset så totalt att jag glömmer allt, oförmögen att se något annat. Förblindad av det fullkomliga. Förlamad av det fullständigt sköna.

Det fullkomliga

0 Läs mer >>

Önskan efter att vara yngre och attraktiv faller över mig igen. Som en stor sten känner jag hur denna idiotiska tanke nästan krossar mig. Frustrationen över att min kärlek inte når hela vägen är stor. Jag försöker se på mig själv utifrån. Objektivt. Jag ser en människa som är snäll, social, ganska beläst, trevlig och med humor. På inga sätt snygg men inte ful heller, trots sin korta uppenbarelse. En människa som är helt ok som musiker och som fotograf och som efter att de senaste månaderna tränat 5 - 6 gånger i veckan är i bättre fysisk form än någonsin tidigare, detta trots sina dryga 39 år. Jag ser allt det där och tänker: ”Det är väl inte så illa det där?”, ”Det borde väl vara något att jobba med?” Men på något sätt har jag svårt att ta det till mig. Då jag vill ha det andra bleknar den objektiva bild jag ser ganska fort och önskan efter att vara en åtrådd ynglig med andra egenskaper är det enda som kvarstår. Jag försöker skaka av mig allt. Göra mig av med slagget i mig. ”Det är ju ren och skär idioti!”, skriker jag till mig själv inombords. Jag måste lära mig se den jag faktiskt är. Mina goda och ofta fina egenskaper. Jag tänker på det där sommarpratet som jag lyssnade på i somras och som egentligen var det som gjorde att jag släppte ut allt det där som funnits inom mig. Anledningen till att jag var ärlig och öppen. Jag ångrar ofta att jag lyssnade, den där dagen under en parasoll i Grekland. Då hade jag aldrig suttit här med omöjliga och fåfänga önskemål. Hade jag aldrig lyssnat så hade jag nog aldrig befunnit mig där jag är idag. Inte levt i den storm jag upplever. Dock är det den vackraste storm jag någonsin upplevt och skulle egentligen inte vilja vara utan den. Öronbedövande och förtrollande. Ett ljuvligt kaos som den mest underbara av människor lyckas åstadkomma i mig. Så det var kanske tur att jag lyssnade trots allt. För det slår mig att det kanske är just det som är livet om vi ska försöka hitta någon mening i det. Att få uppleva den där fullkomliga kärleken trots att vi aldrig får tillfälle att dela den. Att njuta av den. Att jag nått ända upp i det högsta registret i den känslopalett som vi bär på måste jag på något sätt känna vördnad inför. Jag har aldrig nått dit för någon annan tidigare och kommer troligtvis aldrig göra det får någon annan igen. Jag måste bara hitta andra sätt att förvalta den. Genom musik och fotografi, genom skrift och vackra drömmar. Dessutom måste jag lära mig att tona ner mig själv. I veckan kom insikten att jag genom att vara Jag nästa förstört så mycket. Det viktigaste i mitt liv. Oron för att jag kanske jagat bort den vackraste av människor från min värld ligger där fortfarande och gnager i mig.  Det gör mig arg på mig själv. Att jag varit blind och inte haft känslospröten ute. Jag borde förstått. Jag borde fattat. Ja du Jonas! Du kommer aldrig att veta vad du ställde till med för mig när du författade det där sommarpratet. Jag är fortfarande inte överrens med mig själv om jag borde lyssnat på dig eller inte. Men jag är i alla fall oerhört tacksam för att du visade mig de höjder de rena och äkta känslorna kan ta en till. På ett sätt visade du mig livet. Men den där djupt rotade önskan efter att vara en attraktiv yngling kunde jag varit utan, men å andra sidan är det kanske något vi alltid önskar oss vara. En åtrådd och attraktiv yngling. Och inombords någonstans är det kanske just det vi alla också är.

Ja du Jonas!

0 Läs mer >>
 
 
 
 
"Darling Darling" - The Royal Cream
The Royal Cream – Darling Darling
 
 
 
 
 
 

Darling Darling

0 Läs mer >>

Plötsligt vaknar jag. Natten ligger fortfarande tung utanför mina fönster. Tyst och mörk. Det är som att jag omedvetet i sömnen tagit ett beslut. Omedvetet har tankarna sorterats i mig och sedan har de tvingat mig att vakna. Som för att inte bara göra det till ett väsen i mina drömmar. En domnande saga. Nej, jag kan inte låsa in det, vill inte bädda ner känslorna djupt inom mig igen. Jag vill ha de där som den del av mig som de faktiskt är, som de utgör. Jag vill att de ska färga det jag gör och den jag är. Jag vill att jag ska ha dem där vid min sida när jag plockar upp gitarren, när jag beger mig ut med kameran. Jag vill att de ska färga min ord när jag sitter och skriver. Göra dem vackra och fyllda av det enda som spelar någon roll. Den där känslan som är större än allt annat. Jag inser att det vid tillfällen kommer att vara svårt att ha dem där men det är bara så det är. Det är så det får vara. För utan dem är jag bara ett skal. En skugga av det som är jag när de flyter genom mig. Jag måste bara lära mig att inte riskera att skada den som betyder så mycket för mig när de drar iväg med mig långt bortom måttfullhetens gräns. Jag tänker på titeln på mitt förra inlägg och inser att det ju är just detta som är Jag. Det där tonårshjärtat som fastnat i en vuxen mans kropp. Den som hyllar känslorna före förnuftet, den som sätter det odefinierade och oförklarliga före logiken. Jag tycker verkligen om den delen av mig. Den del som har förmågan förmedla de där vackra känslorna ut i varenda por i min kropp. Jo, visst bringar det ibland en oerhörd smärta och frustration men det är en del av allt det som är jag. Nej, jag kan inte bädda ner känslorna igen. De har kommit för att stanna, för att vara en del av mig. Den mest förtrollande jag någonsin upplevt. Genom det öppna fönstret hör jag plötsligt ljudet av en fågel. Utan att jag tittat på klockan antar jag att den förmedlar att gryningen är i antågande. Gryningen av en ny dag och ett nytt beslut. Jag är den jag är. Det är allt jag någonsin kan vara.

 

Lev och älska!

Daniel

 

 

 

 

 

Före gryningen

0 Läs mer >>

Insikten kommer alltid förr eller senare. Ibland tar det tid, men den kommer. Verkligheten kan ofta te sig som en dimma. En dimma framkallad av allt det ljuvliga som strömmar genom en. Berusande. En dag lättar dock den där dimman och plötsligt ser man allt tydligt. Plötsligt ligger sidorna där framför en i den klaraste text. Bilden tydig. I andras ögon är jag inget pojkvänsmaterial, inget styvfarsmaterial heller för den delen. Jag inser det. Jag inser det nu. Jag är en ”kompis”, en ”vän”, en ”bekant”. Det är de egenskaperna jag bär. Det är det som är Jag. Jag når inte riktigt ända fram men det är bara att acceptera. Även om acceptansen är tung att bära så är det väl något vi bara måste ta. Något vi måste svälja. Och det är väl egentligen inte de sämsta egenskaper man kan ha? En vän är ju något fint. Någon omtyckt. Någon som alltid finns där. Vi kan inte alla vara de där eftersvärmade och åtrådda, några av oss måste ju ta den där platsen som ”kompis”, rollen som ”vän”. Statisten i det skeende vi kallar livet. Långt ifrån huvudrollen men viktig för helheten. Det kommer att krävas en hel del arbete inom mig. Jag måste lära mig vara oberörd av allt det vackra som virvlar i mig. Inse att jag aldrig kommer att dela det med den mitt hjärta önskar. Kanske måste jag stoppa in det där i gömstället igen. Det kommer aldrig att försvinna men jag måste lära mig leva med det, lära mig bortse från det. Jag inser att det kommer att krävas en oerhörd ansträngning från mig men alternativet är oacceptabelt. Vissa människor kan man inte säga adjö till. Vissa människor är på tok för värdefulla för att en sista gång krama och sedan vända sig om och aldrig se tillbaka. Den sorgen hade varit omänsklig att bära. Vissa människor är på tok för unika för det. Så alternativet är att bädda ner de där känslorna igen. Låta de vila där inom en med vetskapen om att de alltid kommer att finnas. Att namnet alltid kommer att vara etsat där i dem. Jag försökte i alla fall. Jag vågade i alla fall vara ärlig, och det är alltid något. Jag är en vän. Jag är en kompis. Det är det som är Jag och det är väl fint det med. 

 

Lev och våga att älska!

Daniel

Det som är Jag

0 Läs mer >>

Känslorna fortsätter spela i mig. Den där tonåringen i mitt hjärta drar sina slutsatser och tolkar världen omkring sig. Oavsett om det är korrekta tolkningar eller ej så blir de verklighet i mig. Ibland smärtsamma. Nyanseringar och tillsynes små händelser. Tolkningar som framkallar den där känslan att jag inte räcker till, att jag saknar de där viktigaste egenskaperna. En människa inte värd att ta en chans på. Trots att jag i princip alltid tolkar allting som negativt ur min egen synvinkel så är jag ändå glad att jag kan känna såhär. Att jag kan bäras iväg av det här. Att det kan påverka mig så monumentalt. Det gör mig levande. Jag har aldrig upplevt något liknande och kommer aldrig göra det igen. Så på något sätt känner jag tacksamhet även för det smärtsamma. Det visar det unika i det som brinner där inne. Det visar kraften i den målning som tapetserats där. När jag betraktar mig utifrån slås jag av det sorgset poetiska i allt. Det berör mig. Oavsett om det framkallar den där oerhörda glädjen jag upplever i närvaron eller den smärta som ibland strömmar genom mig i frånvaron så är det vackert. Det är rent på ett sätt som jag är så obekant med sedan tidigare. Som jag står helt novis inför och som jag inte vet hur jag ska hantera. Av någon underlig anledning dyker en strof i en låt av det gamla New Wave bandet Talking Heads upp i mitt huvud. ”Once in a lifetime”. Och det är just det som fullständigt griper tag i mig. ”Once in a lifetime”, kan det vara något annat än vackert? Oavsett glädje eller smärta så är unika stunder som denna fullständigt förtrollande.

 

Lev och älska!

Daniel

Once in a lifetime

0 Läs mer >>
 
 
 
"Night has come again" - The Maharajas
 
 
 
 
 

Night has come again

0 Läs mer >>

På morgonen går jag igenom tidningarnas nätupplagor. Jag läser om flyktingströmmar från Syrien, överfall och våldtäkter, 1 200 döda efter en supertyfon, nazistdemonstration i Stockholm, kristallnatten. Ondska och mörker. Det verkar aldrig sluta. En oändlig ström av svärta matas in i mina ögon. Jag fylls av en vilja att göra gott. Att försöka bidra på de små sätt jag kan. Kanske inga stora saker men osjälviska. Att göra något för någon annan. Inte vara så självcentrerad på mig själv och mina tillkortakommanden. Jag har tidigare bestämt mig för att bli blodgivare vilket kanske inte är en jättegrej men jag känner att det är viktigt. Jag har även länge funderat på att skaffa ett fadderbarn. Att göra livet lite lättare för någon som inte fötts till den värld som jag haft som min. Den där i vilken jag aldrig behövt gå hungrig, aldrig behövt frysa eller vara rädd för att misshandlad och dödad. Jag känner att det är viktigt. Det är dags att jag gör någonting. Öppnar ögonen. Vill inte stoppa mitt huvud i sanden längre och låtsas som om allt det där inte egentligen finns. Att det bara är något som flimrar förbi på tv:n och som jag strax efter tränger bort med egoistiska tankar om tillstånd och liv som jag aldrig kommer att nå och som inte är ämnat mig. Det är dags att göra mig själv mindre betydelsefull i mina egna ögon. Igår när jag gick hem från mitt jobb kom det fram en uteliggare till mig och frågade om jag hade några kronor. Först sa jag nej, eftersom jag inte hade några mynt på mig. Efter ett par steg kom jag på att jag hade en femtiolapp ihopknycklad i min jeansficka. Det slog mig att jag direkt tänkt på mynt när han frågade, inte den där beiga sedeln som jag egentligen kunde vara utan. Som inte betyder så mycket för mig. Så jag vände tillbaka och gav den till honom. ”Tack grabben!”, sa han till mig när jag la sedeln i hans hand. Han klappade mig på axeln och gav mig ett leende. Bara det är värt något. Jag bryr mig inte om om han direkt gick in på systembolaget eller valde att lägga pengarna på mat. Kanske var en flaska billigt vin precis det han behövde för att för en stund glömma bort den vardag som är hans. Kanske just det han behövde. En stunds vila. En stunds flykt. Jag hade förstått honom och inte klandrat. Kanske var just i den stunden berusningen långt viktigare än hungern som brände i hans kropp. Plötsligt kommer jag att tänka på min egen far. Idag irreparabelt tärd av alkoholism. Men det är inte det faktum att han valde den där destruktiva vägen som idag har gjort honom dement och till en annan människa som jag tänker på. Nej, jag tänker på det goda han faktiskt gjorde. Hur han visade min mor den fria världen. Hur hon efter att vuxit upp i ett totalitärt DDR fick möjlighet att komma hit. Hur han tog henne hit. Hur han faktiskt mot alla odds lyckades att ta henne till friheten. Det är stort. Det är en god gärning. Hans stora gärning. Jo, jag måste bidra. Det måste vi alla. Det behöver inte vara något stort. Bara att vi gör något för att någon ska få det lite bättre, lite lättare. Det är gott nog.

Om än bara något lite...

0 Läs mer >>
 
 
 
"Yesterday is here" - Tom Waits
 
 
 
 
 
 

Yesterday is here

0 Läs mer >>

Frukosten på söndagsmorgonen ackompanjeras av regnet utanför mitt köksfönster. Jag hör hur det taktfast slår mot fönsterbläcket. Rytmen är nästan hypnotisk. Jag har tänt ett litet ljus för att hålla den dova höstmorgonen borta. Inte bjuda in den i mitt kök. Det är inget jag brukar göra men denna morgon känns det rätt. Jag tänker på det jag skrev om att slipa bort det som skaver. Det är ju egentligen det som jag gillar med människor. De där sakerna som skaver. Det är ju de som gör oss till de vi är. Det är ju i dem som våra enskilda historier ligger. Våra egna strofer. Utan dem hade vi alla varit lika. Likriktningens helvete. Det finns inga perfekta människor egentligen. Och hade det funnits det hade jag tyckt de varit totalt ointressanta. Jag hade inte skänkt dem en blick. Dock finns det människor som har den där uppsättningen egenskaper som vi finner så oerhört fullständiga i vår egna subjektiva bedömning. Unika sammansättningar som slår an just rätt strängar i oss. Det finns inget normalt i det. Det finns inget normalt i det unika. Och det är det som är så oerhört vackert. Det som jag söker. Det är det som berusar mitt sinne. Så jag vill inte slipa bort det i min personlighet som skaver. Det är ju en del av mig. Den jag är. Det jag har att arbeta med. För jag vill inte ge upp. Aldrig. Kämpar vi inte för det vi vill ha bedrar vi oss själva. Även om vi aldrig når fram så har vi i alla fall försökt. Jag vill inte ligga där när allt till sist kommer till sitt oundvikliga slut och förbanna mig själv för att jag inte gav allt. I den stunden vill jag veta att jag trots mina skavanker och egenskaper fortsatte att försöka. Blickade framåt istället för bakåt. Att jag aldrig gav upp. För det är det enda vi kan göra. Vissa saker i livet är så viktiga att kämpa för.  Att våga ge sig in i den där kampen och vara beredd och villig på att fullständigt förintas i processen. För ger vi oss inte in i striden utan istället viftar med förnuftets vita flagga direkt, ja då har vi gett upp och i den stunden förlorat oss själva. Förlorat oss själva för alltid.

 

Lev och älska!
Daniel

 

 

 

Det som skaver