Samklang
När jag vaknar känns drömmen fortfarande så levande. Det känns som om den på något sätt fortfarande är min värld. Ljuset och färgerna finns fortfaranden där. Värmen berusande. Jag kan fortfarande se hur huvudet ligger där vilandes på mitt lår. Kroppen utsträckt och avslappnad. Ögonen är slutna och det där leendet som har en sådan oerhörd påverkan på mig, det för mig bort. Inramningen är så vacker att jag står handfallen. Förlorad. Jag sitter på gräset och kan känna trädstammen mot min rygg. Jag halvblundar. Löven spelar där högt ovanför. Som en hyllning till stunden. En serenad för allt som finns där. En lovsång. Njutningen är fullkomlig. Trots att jag vaknat kan jag fortfarande känna doften från vårängen. Subtil och sammetslen. Det känns fortfarande som att det är en del av mig, som att det är min verklighet. Den enda verkligheten. Varenda doft från varenda blomma finns där. Exakt och oklanderlig. Jag vill inte att det ska försvinna. Krampaktigt håller jag fast i det hela. Desperat och frustrerat för jag vet att det är flyktigt. Jag vet att det snart kommer att föras bort av morgonens allt mer tilltagande klarhet. Det är ofrånkomligt. Snart löses det upp bara för att föras bort av det vaknas skoningslösa hand. Trots att jag vet att allt bara är en chimär framkallad av mitt enfaldiga men älskade hjärtas önskningar så rör det mig djupt. Jag slås av det vackra i drömmar. Hur de verkligen kan föra en bort. Små andningshål i vilka man kan få uppleva det som hjärtat vill. Det är poetiskt. Tanke och hjärta i samklang. Förnuftet befriande avkopplat. Jag sluter mina ögon igen och förnimmer känslan av den varma, lena kinden mot min hand och leendet det framkallar. Tanke och hjärta i samklang. Drömmarnas sång.
Daniel