Jag läser om en man som legat död i sin lägenhet i två år. Två år! Tragiken är svår att greppa. Jag tänker på hans levnadsöde. Vad var det han gått igenom, vad var det som hände i hans liv som gjorde att han slutade i den där lägenheten? ”…mannen beskrivs av polisen som mycket ensam. Han var arbetslös och hade inga anhöriga eller bekanta i Sverige…” Hur kändes det egentligen att vara honom? Vad kände han när han gick ut och såg alla de där leende människorna. De som passerade honom hand i hand. Skrattandes. Kramandes. Vilka tankar gick genom honom när han såg det förälskade paret en bit upp på vägen kyssa varandra, när han såg den stora hopen av människor i parken som lagt ut filtar och som grillade korv på medhavda grillar? Kände han sig någonsin som en del av samhället? Världen? En människa? Ville han inte sitta där på en filt och dricka rosé ur plastglas och vara en del av allt det där. Men något hände. Livet kom emellan. Jag tänker på högtiderna. Hur han i tv:n matades med bilder av hur livet kunde se ut. Skulle se ut. Modellen av det perfekta. Hur långt bort ifrån allt det han kände sig. Hur allt var lika främmande för honom som vilket annat tv-drama som helst.
”…Den här mannen var inte saknad av någon…” Orden i artikeln fortsätter att skära i mig. Jag läser dem igen och de gör lika ont en andra gång. Det fanns ingen som ringde honom om de inte hört från honom på ett tag. Han lämnade inga spår. Ogenomskinlig. Jag ser hur han stiger upp på morgonen. Tidigt. Han har förlorat förmågan att sova länge. Han äter sin smörgås och dricker en kopp kaffe, svagt då han inte vill slösa på de mörkrostade bönorna. En tunn skiva ost ligger på det ljusa brödet. Han tänker inga tankar där han sitter vid köksbordet. Det är tomt. Det finns inget att tänka på när morgonen är blek och konturlös. När han har ätit färdigt diskar han sin ensamma kaffekopp och kniven han brett smör med, torkar och lägger sedan tillbaka dem i kökslådan där de ligger tills nästa dag. Ständigt samma sak. En maskinell tomhet.
Kanske hade han stängt av sedan länge. Kanske berörde det inte honom längre. Det ligger tragik även i det. För att överleva tvingade han sig själv att bli en ogenomtränglig vägg. Utan känslor. Ett självbedrägeri men kanske ett nödvändigt sådant för att orka. Jag vet inte varför men jag häller upp ett glas vin på kvällen och lyfter mitt glas och skänker honom en tanke. Det finns kanske ingen som ens kommer att sörja honom nu när han är borta. Ingen som kommer att stå med handen på kistan och med spår av tårar på sina kinder. Spårlöst förpassas han till historien. Så plötsligt känns den där tanken jag skänker relevant. Senare på kvällen sms:ar jag en god vän och frågar om vi ska ta en öl till helgen. Svaret är egentligen ointressant. Bara att det finns en adressat kopplat till slutet av det där meddelandet gör att jag känner mig lyckligt lottad. Trots allt mörker livet ibland kan bjuda på så finns det alltid de som har det värre. De vars liv levs i det tysta. De osynliga.”…Den här mannen var inte saknad av någon…”
