Jag håller med. En arbetskollega berättar om sin helg och hur skönt det är med våren. Hyllar dess ankomst, och jag håller med. Jag är noga med att inte ljuga men det är som bekant inte hela sanningen. Just den artikulerar jag aldrig. Jag lägger aldrig ut texten om att det visst är skönt med ljuset och värmen men att det sedan finns allt det där andra. Allt det där den framkallar. Den andra sidan av myntet. Bruset. Påskbilderna cirkulerar fortfarande där i mitt medvetande. Med en knivskarp skärpa som bara årstiden kan framkalla. Jag har sätt hur de vandrat hand i hand i gränder och i motljus. Hur de kärleksfullt njutit av varandras sällskap. Blickar och kyssar. Utan förankring i någon bekräftad verklighet har filmerna cirkulerat i mig på bästa sändningstid. Jag har även sett hur hon plockat upp sin telefon och sett min påskhälsning och hur hon sedan lagt ner den igen med tanken att hon ska svara på den kanske senare på kvällen. Jag har sett hur hon kommit på det flera dagar senare när hon befunnit sig tillbaka på jobb. Just det är ändå vackert, har jag tänkt. Hur förälskelsen får oss att vara i stunden och gör oss blinda på ett bra sätt. Hur den förankrar oss i nuet. Hur företeelser och rörelse runt om oss tystnar och hjärtat får det fokus det förtjänar. Den uppskattning det behöver. Kanske har det aldrig varit viktigare.
Fullt medveten om att bilderna bara är konstruktioner av en alldeles för livlig fantasi betas årstiden av och på väg hem från jobb känner jag hur solen värmer mitt ansikte trots att det är sen eftermiddag. Jag tar det till mig och lägger det på vårens plus-konto. Med maj i annalkande fortgår just det arbetet med oförminskad styrka. Ett steg i taget.