Tillstånd
Det är första konserten på över två år. Det är nästan som att jag glömt. Glömt upplevelsen och hur den framkallar känsla av ett "just nu". En kort inblick i en värld som inte finns, som inte existerar. Som om krig och allt det andra plötsligt är som bortblåst. Att just den världen försvinner när jag lämnar jackan i garderoben och sedan skålar i tjeckiskt flasköl med mina vänner. Den underliga känslan av att det känns som en evighet men samtidigt som igår som jag var här senast omsluter mig. Plötsligt kommer jag att tänka på en annan konsert. Jag kommer ihåg hur hon köpte en plansch som jag senare såg inramad och upphängd på hennes vägg. En mitt-i-veckan-konsert hastigt beslutad. Den enda konsert som vi sett tillsammans bara hon och jag. Jag registrerar som alltid värmen som genereras i mig när jag tänker på det. För ett tag sedan så jag att bandet åter var i stan för en konsert men jag gick aldrig. Det är ett fint minne den där spontankonserten. Jag vet inte varför det dyker upp i tanken precis när första bandet för kvällen kommer släntrandes genom publiken för att gå upp på scen. Men det hela blir en fin inramning till en värld bortom världen. Till en stund då man tillåts glömma allt annat. En stund i ett alternativt tillstånd.