Småfull och rätt lycklig!

Trots att det är mindre än två dygn sedan de skrevs så har jag redan läst hennes ord oräkneliga gånger. Ett svar på rader som aldrig borde ha skrivits. Teatraliskt författade. Jag skäms ögonen ur mg och känner en oerhörd ånger. Ett meningslöst meddelande som framkallar ringar på vatten. Hur tänkte jag egentligen? Den initiala känslan när jag ser att hon skrivit är dock som alltd varm. Först tror jag att hon kanske ska höra om vi ska träffas så som vi sa där innan sommaren. Den där sensommarölen som jag sett så fram emot. Den som jag bar där i semestertider. Men meddelandet är av ett annat slag. Hennes första sedan det där strax innan sommaren på allvar hade startat, och det är annorlunda. Tonen en annan. Till viss del motsatt. Känslan av att det kan vara hennes sista ord till mig borrar sig djupt in i mitt bröst när jag läser dem. Söndag 22:47. Ett datum och klockslag som etar sig fast. Blir beständigt. På något sätt gör orden de senaste månadernas tystnad än mer påtaglig. Tydlig. Att det varit ett medvetet val istället för att det bara har varit livet som kommit emellan. Vardagen. Jag vet inte om det är bättre eller sämre. Kanske finns det inget som är ”bättre” eller ”sämre”. Det bara är. Existerar som ett faktum. Som livet, träden och havet. Hon skriver att vi inte kan höras på ett tag och orden gör ont i mig. Jag läser dem igen och blir ställd. Paralyseras nästan där i den tidigare morgonen. Okommenterat. Plötsligt. Smärtsamt. Bara ett par ord. Som alltid framkallar hon trots allt det där jag finner så oerhört speciellt. En värme som samexisterar med allt det där andra. Parallellt. Det jag alltid älskat och fått mig att känna allt det som jag håller så högt. Jag kommer att sakna det där så innerligt om det nu skulle vara hennes sista strofer. Sakna det på ett sätt jag inte ens kan sätta ord på. Bokstäver känns plötsligt otillräckliga när mina känslor blir tydliga. De känslor jag burit i mitt bröst de senaste åren. Det rena och äkta. Det bara hon kan framkalla och det unika i det framträder allt tydligare. Och mitt i min förvirring söker jag stadga i just det. En hamn just där. Där i det unika och enastående. Där i den skönhet som endast tillhör henne.

Om ett par dagar är det åter dags för den gallerinatt som jag känner något speciellt för. Jag har tänkte en del på den de senaste dagarna. Just den kvällen är ett av mina varmaste minnen. En kväll för flera år sedan. Spontan. Jag har inte varit där sedan dess och kommer inte bege mig ut denna gång heller. Jag gissar att hon är där och vill inte riskerar att hon skulle springa på mig. Vill inte bryta tystnaden. Den nu på ett sätt uttalade. Utan jag vill ge henne utrymmet att vara. Utrymmet att leva och älska. Att existera i den värld som är hennes. I en värld där hon gnistrar som ingen annan.

Lev och älska!