En axel ur led
Jag tvångsmatar mig med Håkan. Försöker göra honom till hennes igen, istället för hans och hennes så som det varit sedan det att ett gammalt år dog och ett nytt föddes. Jag har inte lyssnat på honom på väldigt länge. Det har känts som ett oöverstigligt hinder. Ett gigantiskt och monumentalt berg. Men på lördagen tvingar jag mig. Utanför fönstret börjar folket röra sig. Kanske även hon. Gallerinatt. En annan värld. Jag skruvar upp och börjar reningsprocessen. Strofer välkända och lättrelaterade. De där som hittar den där precisa punkten. Den som är så exakt och otvivelaktig. Jag blundar och försöker tänka bort honom. Radera. Tänka bort de senaste månaderna. Jag försöker bara vara där i musiken. I texter och rytmik. Bland cymbaler och ackord. Jag försöker. Jag söker och hittar.
Det är snart en vecka sedan jag läste de där orden. Fortfarande gör de lika ont. De ord som kungör att vi inte kan höras.En smärta olik all annan jag upplevt. Genomgående. Inte ett sinne eller lem lämnas oberörd.En värld som vänds upp och ner. Ett tillstånd före sommaren och ett tillstånd efter. Ett meddelande så efterlängtad efter tystnad, men ändå ett par ord ur fas. Jag tar ett djupt andetag på lördagskvällen. Syresätter i tidig höst. Världen känns skev och dess axel ur led. Jag lutar mig mot fönsterkarmen och tittar ut. Tittar ut på en värld som inte känns igen. En värld som plötsligt är något annat. Så jag vänder mig om och söker inåt. Jag finner Håkan där återigen. Otippat då han är så olyssnad de senaste månaderna. Men jag hittar något där i röran. Jag hittar något mitt i allt och jag tar emot. Jag bugar, tackar och flyter bort. En lördag komplex i sin uppenbarelse. En helg svår och förvirrad.
Lev och älska!