Jag ler när jag går förbi rummet hon satt i innan hon slutade på jobb. Det finns något i det som varit. Som om allt var renare och klarare. Oskuldsfullhet i backspegeln och en syrerik luft. Det är nästan som att jag kan se henne där inne bakom fönsterna. Hennes leende när jag gick ut på min lunchpromenad. Ja, det där leendet. Det är många år sedan nu men minnet är tydligt och fyller mig fortfarande. Solen letar sig fram genom molntäcket och blottar en blå himmel i den sena november, nästan som för att betona känslan. En stund senare går jag förbi den gamla simhallen och jag övermannas av ännu ett minne. Vi hade precis sagt hej då i en av korridorerna på jobb och ett par minuter senare när jag är på väg till bussen för att ta mig hem ser jag hur hon kliver ur hennes silverfärgade Golf just vid simhallen. Vi skrattar åt sammanträffandet och sedan beger jag mig vidare till bussen. Det är lustigt hur till synes små händelser har förmågan att sätta sig där på djupet. Sammanträffanden och möten. Bilder av sekvenser som vid första anblick ter sig obetydliga men som ändå fångar något mer, som ÄR något mer. Vintern hänger krispigt i luften medan månaden sjunger på sin alldeles sista refräng och jag tar min sedvanliga lunchpromenad. Jag ler.
Datumet sitter djupt registrerat i mig. Som att det har etsat sig resolut och permanent där. Det är hennes födelsedag och jag skriver några ord. Jag skickar en gratulation men försöker inte bli långrandig. Orden kommer som alltid lätt och jag får kämpa för att de inte ska bli för många, att massan inte ska bli för mycket. Kaloristinn och mäktig. Det finns så mycket jag vill säga och fråga men som alltid är det en utmaning att försöka destillera ner allt i några meningar och ett par stycken. Som alltid gör det något med mig när jag skriver till henne. Som att orden i sig själv genererar värme, bokstav för bokstav. En dynamo som börjar snurra så fort jag slår an den första tangenten. En startknapp. Så jag låter mig fyllas av syret det genererar samtidigt som höstmörkret har fallit utanför fönstret. Efter alla år finns den där känslan fortfarande där när jag formar tanke till ord. Jag finner det speciellt och värdefullt. Och hittar ljus där i mörkret som hör årstiden till.
Anslag
Åter Berlin. Ett par år sedan nu och det sammanfaller med så mycket annat. Men ändå tar staden emot mig med öppna armar. Som alltid en öppen famn. Förutsättningslöst. 16 grader och höstsol. Varm möter jag staden i en vårjacka och solglasögon. Jag minns tydligt senast jag var här. Kommer ihåg det med yttersta detaljrikedom. Krispigt som en vårmorgon. Kommer ihåg den där bekräftelsen av att hon hade träffat honom. En tro som rullade över i vetskap. Ett besök på fotografiska i Stockholm och en sms-konversation i kvällen och den tidiga natten. Kanske var det just där jag raserade det hela. Kanske var det just där fröet till den verklighet som idag är så närvarande såddes. Hotellet jag befann mig på då ligger bara ett kvarter bort. Ett stenkast. Bara ett kvarter men idag kunde det lika gärna ligga i en annan värld, i en annan tid. Endast möjlig att nå om man trotsar tid och rum. Staden framkallar ändå ett lugn och den paus som jag hoppades att den skulle göra, den som jag satte min tilltro till. Trots de där minnena så stark kopplade till mitt senaste besök så stannar jag ändå upp. Trots allt så hittar syret ändå mina lungor. Den annons på hemnet jag sett tidigare i veckan dyker plötsligt upp i mitt huvud. Jag ser bilderna av hennes stuga och kan se henne där. Tydligt. Ser hennes avtryck i varje bild. Jag förstår att det idag finns andra alternativ för dem men bilderna framkallar ändå något i mig. Det finns något i det faktum att jag just kan se henne där, det gör mig glad.
Ljudet av spårvagnar nedanför mitt öppna fönster klär den sena eftermiddagen. Jag älskar det där ljudet. Älskar vad det gör med mig. En symfoni som berättar en annan historia. En berättelse annan än den om vardag och verklighet. En sång om paus paus och vila. Det är som om de sjunger bara för mig. Så jag lyssnar på dem, tar emot och älskar. Så medan avslutet på dagen tar sin början och sakta sänker sig finner jag mig och hittar lugnet. Trots allt det som hände den där kvällen för ett par år sedan ett kvarter bort så existerar jag. Just nu. Just i Berlin.