Leenden
Jag ler när jag går förbi rummet hon satt i innan hon slutade på jobb. Det finns något i det som varit. Som om allt var renare och klarare. Oskuldsfullhet i backspegeln och en syrerik luft. Det är nästan som att jag kan se henne där inne bakom fönsterna. Hennes leende när jag gick ut på min lunchpromenad. Ja, det där leendet. Det är många år sedan nu men minnet är tydligt och fyller mig fortfarande. Solen letar sig fram genom molntäcket och blottar en blå himmel i den sena november, nästan som för att betona känslan. En stund senare går jag förbi den gamla simhallen och jag övermannas av ännu ett minne. Vi hade precis sagt hej då i en av korridorerna på jobb och ett par minuter senare när jag är på väg till bussen för att ta mig hem ser jag hur hon kliver ur hennes silverfärgade Golf just vid simhallen. Vi skrattar åt sammanträffandet och sedan beger jag mig vidare till bussen. Det är lustigt hur till synes små händelser har förmågan att sätta sig där på djupet. Sammanträffanden och möten. Bilder av sekvenser som vid första anblick ter sig obetydliga men som ändå fångar något mer, som ÄR något mer. Vintern hänger krispigt i luften medan månaden sjunger på sin alldeles sista refräng och jag tar min sedvanliga lunchpromenad. Jag ler.