Jag har varit rätt duktig på att hålla det borta under sommaren. Duktig på att skjuta bort tankarna och på ett sätt leva ett parallellt liv. Ett liv vid sidan om det där som annars huserar i mina tankar. En flytande tillvaro. Odränkt. Men sedan är det som något händer. När jag kommer tillbaka till vardagen och semestern är ett minne blott så sjunker jag igen. Bilder på den ungen mannen ståendes där vid hennes sida manifesterar sig återigen i mitt inre. Bilder på hur de ligger där tätt tillsammans jagar mig ännu en gång. Jag tänker på förra sommaren. På hennes äventyr. Jag tänker på hur kanske denna sommar varit likadan. En reprisering av den förra, eller ja, en fortsättning. Fördjupning. Den charmante ynglingen som håller hennes hand och får henne att skratta. Återigen får han mig att känna mig så oerhört liten och grå. Osynlig. Jag trodde verkligen att jag hade jagat bort honom från de där bilderna. Sommarens frånvaro övertygade mig. Men sinnet är alltid ett mysterium. Det hittar ständigt nya sätt att förvirra en och skapa den där turbulensen som är dess kännetecken. Dess signum. Jag tar ett par djupa andetag för att lugna min andhämtning och försöker sakta ner hjärtat som slår där inom mig. Jag känner det. Kraftiga slag inuti mitt bröst. Obevekliga slag, men utan hopp. När jag är på väg hem sluter jag för en stund mina ögon och försöker känna värmen från solens sista strålar i augusti. Jag låter dem smeka mig. Försöker finna tröst i den där värmen. Den smekande och lena. En förbehållslös acceptans. Den jag så innerligt behöver.
Augustis sista sol
Det är som om verkligheten överfallit mig igen efter semestern. Som om all dess tyngd återigen pressar sig mot mig. Tung. Svårburen. Som om det drömlika tillstånd som burit mig genom ledigheten är som bortblåst. Flykten till tanken om den vackra drömmen är alltid ändlig. Nu ett minne. Omintetgjord. Plötsligt står vardagen framför mig igen. Den ouppnåeliga brinnande kärleken, min familjs exponentiellt tilltagande förfall och mitt eget självtvivel. Allt det där finns plötsligt åter vid min sida. En kraftfull gryta på många sätt. Välkryddad både med det söta och med det bittra. Jag antar att det är så livet alltid är men för mig känns det svårt att sätta på mig den kostymen igen. Det bär mig emot. Alldeles för stor och oklädsam. Jag vill ju sitta där och fortsätta att drömma om allt det jag inte kan få. Det skräddarsydda tillståndet. Vara någon annanstans för en stund, även om det bara är i det imaginära. Men det är inte det som är livet. Det är inte det som vi måste lära oss hantera utan det är allt det där andra. Det är just den där kostymen som vi måste lära oss att åter sätta på oss. Livet som är vår vardag.
Väderprognosen lovar sol ett par dagar men bara tillfälligt. Hösten och vintern väntar där bakom hörnet. Påjagad av den tickande kalendern. Allt vi kan göra är att försöka samla kraft för att möta dem, oavsett vad de bär i sitt sköte. Oavsett vilka erfarenheten de kommer att bjuda på så kan vi inte göra annat än att ta emot och så gott som vi bara kan, dansa med.
Livet som är vår vard...
När verligheten i det vakna blir grå
Det räcker med att jag sluter mina ögon
På en sekund kan jag försvinna
På ett ögonblick hittar jag dit
mitt egna ögonblick
Varsamt sveper det sig om mig
varmt och berusande
en dans
Förälskelsen till det vackra
Kärleken till det som berör mitt innersta
Närvaron finns där bakom mina stängda ögon
som om hon stod där bredvid mig
Jag plockar fram den när jag behöver
Jag flyr dit när jag önskar mig bort
När verkligheten i det vakna blir grå
finner jag färgerna
Vol. 3/När verklighet...
"I just don´t understand" - Spoon
I just don't understa...
Last Weekend
De existentiella tankarna drabbar mig ännu en gång. Efter sommarens ledighet sitter de åter där. Gnagande. När jag sitter där åter på jobbet är den där känslan påtaglig. Kontrasten mot välmåendet som rådde i mig på filten den där fredagskvällen är total. Hur kan det svänga så? Plötsligt sveper sig osäkerheten om mig igen. Som en våt kofta hänger den tung på mina axlar. Jag börjar se alla de där ”felen” i mig själv igen. På ett sätt blir det självuppfyllande eftersom jag ständigt påpekar dem för mig själv. Tyst men ändå högljutt för mitt inre. Jag måste sluta med det där. Måste tysta den store kritikern som bor i min kropp. Solen skiner fortfarande och det är som om det fina sommarvädret krampaktigt försöker hålla sig kvar. Jag tänker tillbaka på den där fredagskvällen. Hur magiska vissa stunder kan vara. Jag finner näring i minnesbilden. Finner styrka i allt det vackra. En annan värld men den var lika verklig som dagens. Just där och just då var det det som var världen. Min värld. Jag tar detta till mig. Låter det cirkulera en stund inom mig. Jag hör ljuden, känner värmen och dofterna. Koftan försvinner för en stund från mina axlar. Dess fuktiga närvaro är som bortblåst. Jag fyller mina lungor till bristningsgränsen. Detta mäktiga och livsgivande syre. Fullkomligt.
Kritikern
Dåligt på ett bättre ...
The Celestials - The Smashing Pumpkins
The Celestials
West Coast
Jag ser hennes hand där på filten. Solen faller sakta och bilden slår mig så oerhört. Den hittar sin väg rakt in i mig. Totalt. Jag vill inget hellre än att lägga min hand på hennes. Att få känna de där fingrarna i mina. Hennes hud mot min. Jag önskar inget hellre. Mitt hjärta skriker efter det i sin ensamma sång. Jag får plötsligt en låttitel av Håkan i mitt huvud, ”Magiskt men tragiskt”. Magiskt emedan det fullkomliga är så oerhört vackert och tragiskt då sången bara ljuder i mitt hjärta. Inte i hennes. Men trots det finns ingen annan stans där jag i detta nu hade mått bättre. Ingen annan stans än just här och just nu. Det är en förtrollad augustiafton och jag vet inte hur många sådana här jag kommer att få i mitt liv. Det är som om jag vill trycka på den där pausknappen. Jag vill sakta ner tiden. Kvällen i ultrarapid. Jag vill ha förmågan att kunna vrida tillbaka klocka så att jag om ett par timmar när hon är på väg hem kunna få uppleva allt det här igen. Se henne där på filten i kvällsljuset ännu en gång. Men det kan jag inte. Så jag försöker bara finna mig där i stunden och insupa allt. Registrera. Jag lyssnar på hennes skratt. Jag betraktar leendet. Jag lägger allt på minnet. Vissa stunder i livet har det där skimret kring sig. Som att stunden lever av sig självt. Ett väsen som ingen annat. Nästan övernaturligt. Ja vissa stunder har allt det där och denna är en just sådan. Gnistrande och total. Tacksamheten jag känner för att vara där är så oerhört stor. Jo, visst är det lite som Håkan säger. Magiskt men lite tragiskt.
Lev och älska!
Daniel
Gnistrande stunder
