Gnistrande stunder
Jag ser hennes hand där på filten. Solen faller sakta och bilden slår mig så oerhört. Den hittar sin väg rakt in i mig. Totalt. Jag vill inget hellre än att lägga min hand på hennes. Att få känna de där fingrarna i mina. Hennes hud mot min. Jag önskar inget hellre. Mitt hjärta skriker efter det i sin ensamma sång. Jag får plötsligt en låttitel av Håkan i mitt huvud, ”Magiskt men tragiskt”. Magiskt emedan det fullkomliga är så oerhört vackert och tragiskt då sången bara ljuder i mitt hjärta. Inte i hennes. Men trots det finns ingen annan stans där jag i detta nu hade mått bättre. Ingen annan stans än just här och just nu. Det är en förtrollad augustiafton och jag vet inte hur många sådana här jag kommer att få i mitt liv. Det är som om jag vill trycka på den där pausknappen. Jag vill sakta ner tiden. Kvällen i ultrarapid. Jag vill ha förmågan att kunna vrida tillbaka klocka så att jag om ett par timmar när hon är på väg hem kunna få uppleva allt det här igen. Se henne där på filten i kvällsljuset ännu en gång. Men det kan jag inte. Så jag försöker bara finna mig där i stunden och insupa allt. Registrera. Jag lyssnar på hennes skratt. Jag betraktar leendet. Jag lägger allt på minnet. Vissa stunder i livet har det där skimret kring sig. Som att stunden lever av sig självt. Ett väsen som ingen annat. Nästan övernaturligt. Ja vissa stunder har allt det där och denna är en just sådan. Gnistrande och total. Tacksamheten jag känner för att vara där är så oerhört stor. Jo, visst är det lite som Håkan säger. Magiskt men lite tragiskt.
Lev och älska!
Daniel