Småfull och rätt lycklig!

Det här med musik är stort för mig. Kärleken jag känner för den är oändlig. Kraftfull och beständig. Den finns där alltid vid min sida. Vid motgång såväl som vid medgång. Vid sorg liksom vid glädje. Den finns där för att trösta och stärka mig. Den får mig att le och ger mig andrum och vila. Utan musik hade jag inte varit någonting. Jag hade inte varit någon. En skärva utan substans och mening. Ett grått liv. Den vackraste människa jag mött liknade det vid att resa. Jag tycker liknelsen är fullkomlig. Briljant i all sin klarhet. Det är just en resa den tar mig på. Mentalt och känslomässigt visar den mig platser som inte finns någon annanstans. Den tar mig till vidstäckta landskap med de högsta berg och djupaste dalar. Grönskande fält så obefläckade att de gör mig ren inombords. Som med den mjukaste pensel borstar bort det smutsiga brus som vardagen ibland sår i ens sinne. En nästan tårfylld vördnad fyller mig. Utan musik hade jag inte varit någonting. Jag hade inte varit någon.

”Music was my first love

and it will be my last

Music of the future

and music of the past”

- John Miles -

Min farmor har fått cancer. Det är en våldsam öppning på ett inlägg. Våldsam och sorglig. Min älskade gamla farmor. Det är livet som visar sig. Livets ansikte med sin dualitet, sitt Janusansikte. Livet tornar upp sig framför mig som det kan se ut, som det någon gång ser ut för oss alla. Jag slås av ytterligheterna av dess natur. På ena sidan ser jag det klara och vackra. Det där fullkomliga som ger mig så mycket på alla plan. Det ouppnåeliga men det som ändå lyckas generera allt det där i mig. Det som färglägger mina sinnens väggar. På andra sidan ser jag Döden. Jag ser hur han håller kräftans bila högt över min farmors huvud. Jag ser hennes skräckslagna ansikte. Jag ser tåren som sakta rullar nedför hennes rynkiga kind. Hon är inte redo. Det ljusa mot det mörka. Det gnistrande vackra mot det avskyvärt fula. Det behagligt mjuka mot det skoningslöst hårda. Jag ser livet som det ser ut. Det där vi inte kan springa och gömma oss ifrån. Hur mycket vi än vill och önskar så finner det oss alltid. En kurragömmalek med given utgång. Jag finner vila och skoning i det ljusa för att möta det mörka. Det är så vi kan hantera det, den enda väg vi kan gå. Jag försöker förebereda mig och tänker på att hon levt ett fullt liv. Längre än många andra. Längre än de unga som möter samma öde och mina tankar vandrar till vänners vänner. Barn som tidigt tvingas säga adjö till sin far. Familjetragedier. Unga begåvade människor med allt framför sig som av livet plötsligt tilldelas samma svarta avslut. Samma förnedrande exit. Jag försöker ställa allt i relation till vartannat. Vidden av förlusterna. Hon har i alla fall fått leva ett fullt liv och fått se sina barn och barnbarn växa upp. Men det är svårt att söka tröst i det. Det är trots allt min farmor. Kvinnan som tog hand om mig när livet tilldelade mig mina förutsättningar. Jag ser hur livet tornar upp sig framför mig, och det känns svårt. På ena sidan det vackra och på den andra det fula. Det är så det ser ut. Vitt och svart. Det enda vi kan göra är att välja hur vi vill hantera det. För hantera det måste vi, det finns inga alternativ. Vi måste stå där så starka som vi kan, finna tröst i allt det som bringar oss den där vilan och ron i oss själva. För det mörka kommer alltid förr eller senare men för det behöver vi inte sluta att finna njutning i det ljusa. Nej, just då är just detta långt viktigare än något annat. Min älskade gamla farmor.