Småfull och rätt lycklig!

”Jag känner hur jag är på väg ner igen, hur där tankarna börjar sätta igång. De där som berättar för mig att jag inte är nöjd med den jag är, med de färdigheter jag besitter och de egenskaper jag har. Önskan om att vara någon annan, att vara den där andre. Att definieras av de där andra egenskaperna, de som egentligen spelar någon roll. Det som tagit mig hela den väg som mitt hjärta så vackert önskar. Jag hade utan en blinkning övergivit allt det som är jag för att bli någon annan. Den andre. Med glädje hade jag bytt alla mina egenskaper mot de rätta och åtrådda. Jag känner mig liten i den jag är. Inte bara på det uppenbart fysiska sättet utan totalt. Liten som människa. Svag som enhet…Jag försöker slå bort tankarna för jag vet ju hur meningslösa de är. Fullkomligt meningslösa funderingar som inte är annat än bortkastad energi. Resursslöseri. Jag skäms inför det faktum att jag tilldelats gåvan av liv men trots det gräver ner mig i detta. Det är så oerhört otacksamt och jag vet så mycket bättre. Det känns som om jag med mitt beteende hånar alla de där som inte har något, alla de där som brottas med livets verkliga svärta. Sjukdom, svält, fattigdom och elände.”

I syfte att skriva av mig så skrev jag ovanstående tidigare idag. Vi har alla våra perioder av mörker, men när vi känner sådär så måste vi ta tag i oss själva. Det är nämligen ingen annan som kommer att göra det åt oss. Det är alltid vårt eget ansvar att se till att göra det bästa av allt trots att kanske livet inte tilldelat oss de kort som vi så hett önskar att vi haft. Det kommer alltid att finnas någon som är ”bättre” och vars tilldelning man önskar man haft glädjen av att ha begåvats med. Någon som har just den där nyckeln till alllt det vi önskar mer än något annat vi någonsin önskat och någonsin kommer att önska. Vi har alla något ouppnåeligt som vi åtrår men som vi aldrig kommer att nå. Hur svårt det än verkar och hur tunga de där tankarna än är, så måste vi bearbeta dem. Vi måste hitta våra egna skräddarsydda sätt att hantera det. Jag vet att det är svårt, och att det ibland känns det som det mest omöjliga. Det högsta berg. Den svartaste grotta. Jag är den första att erkänna det.  Själv söker jag då ofta min tillflykt i musik. Det är här jag hittar min lindring, det är min rening. Musik och i olika försök att vara kreativ. Få utlopp. Ibland kan det enklaste samtal mig att blomstra och skölja bort det där slagget i mina tankar. Men det är mina sätt. Unika för mig. Vilka är era?