0 Läs mer >>

Plötsligt dyker hon upp där på en cykel, när jag är ute på min löprunda. Det är första gången på nästan tio månader som jag ser henne, som vi ses.10 månader!? Som alltid så händer någonting i mig. Som om jag plötslig förlorar förmågan att tänka. Jag vet inte om jag ska stanna och prata eller bara hälsa och springa vidare. Jag stannar. Vi säger några ord till varandra. Hennes leende startar som brukligt det där fyrverkeriet i min hjärna och mitt sinne. Ett par ord på lördagseftermiddagen. Det gnistrar om henne och jag vet inte om det är förälskelsen till honom eller det ljus i vilket jag alltid kommer att se henne. Det nästan sakrala. Kanske en kombination av de två. Jag vet inte heller om hon känner sig obekväm men vi säger att vi ska höras och jag springer vidare. De sista varven på min löprunda gör jag på rekordtid. Energi. Ren och pur. Senare lägger jag dock band på mig själv och bekämpar den där viljan att skriva ett par ord till henne. ”Att höras”. Det var inte alls så länge sedan som jag skrev. Förut hade jag antagligen skickat iväg ett meddelande men nu är inte förut. Förut var då. Och då hade vi kanske tagit en öl någonstans senare på kvällen, kanske en spontan bio. Jag gissar att han väntade på henne där hemma. Deras tid i nuet. Att de nu sitter på hennes balkong med vars ett glas vin i den ljumna försommarkvällen. Rosé. Så orden hamrade på tangentbordet uteblir trots att varje bokstav redan författats i tanken. Redan vävda i sinnet. Grammatik. Trots att han åter tillskansat sig plats i mina tankar så gör det hastiga sammanträffandet något med mig. Att ha sett henne där på sin cykel ger mig något som gör att tanken av honom där för tillfället känns trivial jämfört med fyrverkeriet. En lördag färgsatt.

 

Lev och älska!

Daniel

Fyrverkeri

0 Läs mer >>

Jag har suttit här många helgmorgnar det senaste året. Min laptop uppslagen på det lilla cafébordet på Espresso House vid Davidshallstorg i Malmö. Egentligen anser jag att café-kedjor som denna är själlösa men det är ok. Varför jagar jag alltid själ? Det utan själ är ju också innehåll på något sätt. Det har väl ett existensberättigande det med. Dessutom öppnar det tidigt. Caféet. Stilla musik strömmar försiktigt från högtalarna, som om den inte vill väcka det gryende för hastigt, för bryskt. Jag har suttit här många morgnar och redigerat, lagt till och tagit bort. Ibland ansett det vara bra och ibland en ytterst medioker halvmesyr. Suttit här med den diktsamling som jag inte samlat tillräckligt med mod ännu för att skicka in. Att lämna ut mig själv. Jag känner dock att det rycker närmare. Sakta men säkert. Mitt hjärtas sång med hennes toner. Jag har läst orden hundratals gånger, ja kanske rent utav tusentals men det slår mig varje gång hur påtagliga känslorna bakom dem är. Oavsett vilken kvalitet konstruktionerna av ord besitter så slås jag av vidden av dess omfång. Omkullkastas. Det hon åstadkommer. Som alltid framkallar det värme. En värme som accentueras av solen som verkar vilja kröna ännu en dag. Lätta moln en bit bort. En varsam vind i träden på torget utanför. Jag har varit skonad från hans närvaro i tanken ett tag nu men plötsligt smyger han sig in. Förr eller senare är det alltid så. Jag tänker på deras frukost. Kärleksfull. Jag målar bilder. Jag tänker på en ljummen afton i Göteborg i juni. Jag tänker på musikfestival och semester. Det kedjar mig ett tag, de där tankarna. Utövar sin makt. Allt känns bekant. En kostym buren många gånger. Men sedan fokuserar jag ännu en gång på orden. Gräver ner mig i dem. Kastar av mig kedjorna och söker näring i det som finns där mellan rader och bakom bokstäver. Berättelsen. Mitt hjärtas sång med hennes toner. En solig morgon i slutet av maj.

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Berättelsen

0 Läs mer >>

På fredagskvällen gör jag ett undantag. Stärkt av den senaste veckans genererade värme gör jag ett avsteg. En älskvärd parantes. Jag skruvar upp stereon med Hellström strömmande genom högtalarnas pappmembran och sätter luft i rörelse. Ljudvågor. Tidigare har jag lovat mig själv att inte göra det på ett tag men för mig är hans musik Hon på så många sätt och ikväll är den enkom hennes. Inga skuggbilder av honom. Den första mjuka, begynnande fjäderlätta berusningen av två ale börjar ge sig till känna och just där och då finns bara den där värmen. Inget annat. Rogivande tydlig. Omöjlig att ifrågasätta. Ja fullständigt onödig att ifrågasätta egentligen, då känslan är otvivelaktig. Välkända strofer omger mig och fredagen känns på något sätt ovanligt bra. Som om våren är till ända och sommaren äntligen här. En paus för andhämtning. Stillhet men ändå upprymd. Jag sjunger med i en refräng och skånskan skär sig lätt mot göteborgskan men gifter sig på ett underligt men vackert sätt ändå. Närvaro. Västkust och sydkust. Ett sms från min bror gör sig påmind i mobilen men jag bryr mig inte om det. Jag vill bara vara här. Fjäderlätt och varm. Allt annat egalt.

 

Lev och älska!

Daniel

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Fjäderlätt

0 Läs mer >>

Hennes ord leder mig in i helgen. Som alltid en superkraft. Som om kraften finns där i mellanrummet mellan bokstäverna, bakom dess vinklar och kurvor. Värmen som kommer är omedelbar när jag ser att det blinkar till på den lilla skärmen. Välbekant. Välkommet. Senare på fredagskvällen sätter jag mig ner med gitarren och ett glas vin, och det slår mig hur oförändrad styrkan i inspirationen är. Trots att vi inte setts på vad som rycker allt närmare ett år så finns den där. Bergfast och tydlig. Lika glasklar som hennes leende och det smittande skrattet, just där när jag tänker på henne. Hennes sätt och påverkan. Hon. Så våldsamt vackert det där. Hur allt sammanstrålar i den där punkten av värme. En kärna av påverkan och reaktion. Det enda jag kan göra är att betrakta. Skåda dansen och försöka sätta ord på det, bygga strofer utifrån mina begränsade färdigheter. Fullständigt medveten om att det är omöjligt att återberätta skeendet så är det ändå något. En tanke och en ton.

 

Lev och älska!

Daniel

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

En tanke, en ton

0 Läs mer >>

Jag är och hälsar på min far på ett korttidsboende i Bjärred. När jag och min farbror kommer dit rullar han sakta i korridoren. Utan mål. Knapp styrfart. Jag går fram till honom och säger hej och hans svarar. Uttryckslös i ansikten. Inget leende eller någon direkt reaktion framkallad av besöket.  De insjunkna kinderna och hans lilla kropp. Jag rullar in honom på hans rum och sätter in en flaska Pommac och en Fanta i ett litet väggfast kylskåp och sätter mig sedan ner hos honom. Opersonlig ”konst” pryder vita väggar, tavlor uppsatta på måfå. Två överraskande välmående krukväxter i fönstret med utsikt mot villaområdet på andra sidan gatan. Utanför råder nästan sommarvärme trots att det bara är en söndag i tidig maj. Hans rum ligger dock i halvdunkel, som om det medvetet trotsar ljuset på andra sidan glasrutan. Två världar. Jag pratar med honom, berättar om hans sonsons nioråskalas som jag varit på ett par dagar tidigare. Jag berättar om min brors bröllop i Berlin men det kommer inte mycket till svar. Enstaviga uttryck, inga frågor på det som jag nyss berättat. Den enda fråga som han ställer gång på gång under tiden vi är där är: ”Kommer jag hem på fredag?” Naturligtvis glömmer han vårt svar varje gång. Det suddas ut lika fort som han hört det.  ”Nej det gör du inte.” Det lilla artonhundratalshuset är inte gjort för rullstolar och ben i gips. Min farbror fortsätter och berättar om sitt jobb. Små historier men min fars blick är lika tom som alltid. Jag undrar vad som försiggår där inuti hans huvud. Vilka tankar som kläder hans sinne. Var han är någonstans. Efter ett tag rullar vi ut honom på den uteplats för att han ska få lite sol. Han röker en cigarett medan jag och min farbror fortsätter att prata, som för att fylla den tysta luften med något innehåll. Om än så litet. Fyrtiofem minuter senare säger vi adjö och när ytterdörrarna till korttidsboende slår igen bakom mig tänker jag på hur det måste vara för honom att varje morgon vakna utan att veta var han är någonstans. Förvirring och rädsla. Egentligen har jag ingen aning om hur han uppfattar det men det lämnar ändå en klump i mitt bröst. Svart och kompakt. Jag kan inte se annat än att det måste vara ett helvete.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kommer jag hem på fre...

0 Läs mer >>

Våren har aldrig varit min. I år har det varit påtagligare än vanligt. Den jobbigaste på så länge som mitt minne är starkt nog att sträcka sig. En strid ström av bilder på dem i gnistrande kärlek. Bilder i vilka han fått mig att känna mig så oerhört blek och tillintetgjord. Vårens okuvliga slägga. Men när jag sitter där i solskenet i parken för första gången i år är det som om jag kan känna sommaren. Som om jag kan dofta den där bakom vårens flora av andras förälskelser, hållna händer och kärleksfulla leenden. Trots att jag vet att det antagligen väntar en göteborgskonsert och deras första semester tillsammans så är sommaren ändå sommaren. Inte så påtagligt förknippad med förälskelse som den ytterst tveksamma våren. Så jag finner lite ro i det, lite vila i den annalkande sommaren. En kråka gör mig sällskap en bit bort. Hen tittar på mig med de där nattsvarta ögonen. Trots att de är små så verkar de rymma en avgrundsdjup svärta. Analyserande oh begrundande. Som så ofta vandrar min tankar iväg. Hennes väg. Jag undrar vad hon gör just i den stunden då fågeln gör mig sällskar. Hur det är med henne och hennes småtjejer. Hur det går med odlingen på balkongen. Hur de har det i lägenheten. Jag tänker på att de kanske börjat titta på ett gemensamt boende. Ett stundande ettårsfirande i högsommaren. Mina tankar vandrar som alltid och ganska snart infinner sig den välbekanta saknaden. Det har gått nästan en månad sedan vi senast hade kontakt så jag skriver ner ett par ord och skickar till henne. Inget speciellt, bara några ord där i solen. En faktiskt närvaro som kompletterar den ständiga hon har i mitt bröst. Ett par ord medan sommaren väntar där strax bakom hörnet.

 

Lev och älska!

Daniel

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vårens flora