Fyrverkeri
Plötsligt dyker hon upp där på en cykel, när jag är ute på min löprunda. Det är första gången på nästan tio månader som jag ser henne, som vi ses.10 månader!? Som alltid så händer någonting i mig. Som om jag plötslig förlorar förmågan att tänka. Jag vet inte om jag ska stanna och prata eller bara hälsa och springa vidare. Jag stannar. Vi säger några ord till varandra. Hennes leende startar som brukligt det där fyrverkeriet i min hjärna och mitt sinne. Ett par ord på lördagseftermiddagen. Det gnistrar om henne och jag vet inte om det är förälskelsen till honom eller det ljus i vilket jag alltid kommer att se henne. Det nästan sakrala. Kanske en kombination av de två. Jag vet inte heller om hon känner sig obekväm men vi säger att vi ska höras och jag springer vidare. De sista varven på min löprunda gör jag på rekordtid. Energi. Ren och pur. Senare lägger jag dock band på mig själv och bekämpar den där viljan att skriva ett par ord till henne. ”Att höras”. Det var inte alls så länge sedan som jag skrev. Förut hade jag antagligen skickat iväg ett meddelande men nu är inte förut. Förut var då. Och då hade vi kanske tagit en öl någonstans senare på kvällen, kanske en spontan bio. Jag gissar att han väntade på henne där hemma. Deras tid i nuet. Att de nu sitter på hennes balkong med vars ett glas vin i den ljumna försommarkvällen. Rosé. Så orden hamrade på tangentbordet uteblir trots att varje bokstav redan författats i tanken. Redan vävda i sinnet. Grammatik. Trots att han åter tillskansat sig plats i mina tankar så gör det hastiga sammanträffandet något med mig. Att ha sett henne där på sin cykel ger mig något som gör att tanken av honom där för tillfället känns trivial jämfört med fyrverkeriet. En lördag färgsatt.
Lev och älska!
Daniel