Bara några dagar kvar. Ett par enstaka. Vila och paus då den sista arbetsdagen är avbockad. En veckas semester. I början av veckan tycker jag mig se henne på centralstationen. Som alltid går jag i min egen värld i den tidiga morgonen. På väg med musik i lurarna. En sekvens av transport och dagdrömmeri. Plötsligt går någon förbi mig. Skeendet är hastigt och utan kontur. Jag vänder mig om och tycker mig känna igen jackan. Även om det är många år sedan så vill jag minnas att hon hade en liknande. Grön. Det blonda håret bakifrån. En bit bort sätter hon sig ner på en bänk som att hon väntar på tåget på andra sidan perrongen. Egentligen är det får långt bort för att kunna urskilja om det verkligen är henne. Men det spelar ingen roll. Ett tåg mot Köpenhamn. Bilden av att hon sovit hos honom och vaknat tidigt för att resa till andra sidan sundet. Varför vet jag inte men mitt dagdrömmeriet färgas av skeendet, av skådespelet som spelas upp för mitt inre. Den vackraste gestalt på andra sidan perrongen. Klipp till ett par dagar senare. Jag är åter ute på en av mina löpturer. Mörkret har sänkt sig och regnet hänger tungt i luften. Just där på gränsen. Som att luften är mättad med vätan. Jag svänger upp strax efter biblioteket och plötsligt är det något som flyger förbi mig på cykelbanan. Som så ofta är hastigheten för stor för att jag ska kunna registrera faktum. Men tanken är som så ofta på henne. Att det är hon. Den där närvaron hon haft i mina kvarter det senaste halvåret gör att jag ser henne även om det inte är hon. Syner som sätter igång tankar och bilder. Skeenden och skådespel.Så Berlin är välkommet. Flykten och vilan. Pausen från vardagens kontext. Distansen från gator, torg och staden som krymper. Staden som blir allt mindre. Jag andas och fokuserar på att det bara är några dagar kvar. Ett par enstaka. Vila och paus från verklighetens påtagliga närvaro.
Berlin rycker allt närmare. Mindre än två veckor kvar tills det att jag reser. Behovet av att få komma bort är större än vad det varit på länge. Sensommarens och höstens tankar har tärt på krafterna. Pausen lockar, den nästan kallar på mig där några breddgrader söderut. För några dagar sedan tycker jag mig se henne gå in i en skoaffär. Det är tidigt på lördagsförmiddagen. Affärerna har precis öppnat. Som vanligt sker allt på bråkdelen av en sekund. Som alltid är den första reaktionen värmen som framkallas i mig. Pulshöjningen. Den hon hon alltid framkallar. Sedan följer insikten. Den klara tanken. Jag påminns om att han bor i närheten. Tankar på hur hon vaknat i hans armar några timmar tidigare. Att hon stigit upp och mött morgonen i en säng bara några gator bort. En stilla frukost medan de planerar sin framtid. Flytt och alla äventyr som väntar. Allt det de kommer att dela. Jag styr över tankarna till bilder där jag går på gatorna i Berlin. Med kameran på axeln rör jag mig utan mål. Jag glider in på favoritcaféer och barer, museum och skivaffärer. Långt ifrån vardagens kontext hittar jag oaser. Jag existerar långt ifrån mina egna kvarter, långt ifrån min egen verklighet och vardag. Tacksamt tar jag emot det faktum att resan ger mig något redan innan den börjat. Såsom de alltid gör. Resorna. Ibland hittar jag något positivt i att jag har så lätt för att försvinna i tanken. Så lätt för att dagdrömma. Så jag tar tacksamt emot Berlin redan innan staden välkomnat mig. Jag tar emot pausen, den stundande vilan.
Stundande vila
Jag springer förbi gatan igen. Som alltid söker mina ögon den när jag är ute på mina joggingrundor. Nästan som ett självskadebeteende. Tre rundor, tre blickar. Sneglingar. Alltid orolig för vilken scen som kommer att utspela sig. Oftast ingen. Oftast bara en tom gata med restaurangen där i slutet. Men på måndagskvällen ser jag någon som mycket väl skulle kunna vara hon. Men lika väl inte. Avståndet för långt och skymningen för långt gången. Dessutom sker allt under några sekunder medan jag passerar. Jag stannar aldrig. Rörelse är som alltid viktig. Blont hår i samma längd som på fotografiet från femtioårsfesten. Ansiktsdragen omöjlig att skönja, men ändå. Hennes gestalt så fastetsad i mitt minne. Unik och memorerad. Människan jag ser står i ett samtal med någon annan. Ett samtal innan kvällen tar sin början. Tankarna börjar vandra. Nästa varv är gatan åter tom och jag tänker att de kanske börjat sin måndagskväll tillsammans. Någonstans där bakom lägenheternas fönster kanske de har börjat med måndagsmiddagen. Kanske har de slagit sig ner i soffan för att se några avsnitt av den serie på Netflix som de följer tillsammans. Någonstans där bakom alla fönster delar de vardagskvällen. Kanske på varsin sida ett bord eller tätt bredvid varandra i en soffa. Tankar rusar. Avundsjukan jag känner mot honom och allt det han får dela med henne, även de tillsynes mest vardagliga stunder, tar överhanden . Stunder som är vardagliga för honom men en dröm för mig. Onåbar men vacker. Efter ett tag letar tankarna dock sig en annan väg. Denna gång är det vi som är på varsin sida ett bord. Inte de gånger då definitionen på vår vänskap diskuterats utan andra tillfällen. Tillfällen vi bara varit. Kanske någon av de gånger jag var hemma hos henne. En middag tillsammans med hennes döttrar. Lax i ugn. Jag kommer ihåg en dressing med risvinäger. Eller kanske innan en konsert hemma hos mig. Några öl innan musiken tagit över. Eller efter en film på bio. Ett sätt att avrunda kvällen. Tankar på alla de gånger jag satt på andra sidan bordet. Hur jag satt där berusad av hennes närvaro. Berusad av det vackra. Berusad av allt det hon ensam framkallar. Måndagskvällen sätter igång tankar och minnen. Tre rundor. Tre blickar. Otaliga tankar.
Tre rundor
Det har börjat skymma när jag kommer ut på mina löpturer på vardagarna. Höst. Men skymningen är behaglig. Ger skydd. Den bäddar in verkligheten. Sveper in allt det som pågår ett dämpande filter. Jag ser en flyttbil komma ut från gatan jag såg henne köra in på för någon månad sedan. Min första tanke är att de kanske redan har börjat. Redan börjat att packa ner saker i lådor. Tillhörigheter. Minnen. Kanske är det just deras möbler och flyttlådor som göms i den lilla lastbilen som kör ifrån mig i en ökande hastighet. Redan på väg. I riktning mot deras nya äventyr. Jag flyr bort i tanken. Tänker på fotot från femtioårsfesten. Det första. Jag ser det vackra som alltid golvar mig fullständigt. En grön topp och svarta byxor. Slås igen av allt det hon väcker i mig. Bara med tanke. Allt det som syresätter varenda cell i min kropp. Det som ingen annan lyckats väcka. Det nödvändiga. Det vackra och unika. I tanken går jag från en femtioårsfest till en fyrtioårsfest. En annan tid. Ett annat universum. Då helt klädd i svart. Minnen som alltid glasklara. Krispiga. Jag minns till och med taxiresan hem. Berusad och glad. Mer än småfull men lycklig. Jag springer vidare i höstkvällen medan mörkret sänker sig. Springer från något men till något annat. Nuet och dået. I skydd av hösten springer jag mot minnen. Trygg i det dova lämnar jag nuet.
Trygg i det dova
En god vän firar 25 år med sin fru. Han förkunnar deras långa kärlek på sociala medier. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med det där. Samtidig som det är vackert så framkallar det även något annat. En känsla. Som att jag är själva antitesen till det han lägger ut. När kärleken träffar fullständigt rätt och när den träffar fullständigt fel. Dag och natt. Vitt och svart. Jag vet inte varför men jag tänker på de kvinnor som trots all visat intresse för mig de senaste åren. Jag tänker på hur jag parafraserat henne när jag berättat för dem att den typen av relation aldrig kommer att bli aktuell. De som inte väckt i mig det som behöver väckas. Jag tror vi är lika i det, hon och jag. Något måste verkligen väckas. Något grundläggande och fundamentalt. Den nödvändiga elden. Färgerna och det självklara. Det själsliga suget. Men jag kommer också ihåg när jag satt på andra sidan bordet. Jag kommer ihåg när hon sa orden till mig. När jag var mottagaren. Över ett bord på restaurangen i kvarteret och på caféet på Kallbadhuset. Två olika tillfällen men samma ord. Jag kan spela upp dem i mitt huvud när jag än vill. Välmemorerade och fastetsade. En fredag och en söndag. Jag kan inte annat än le åt ironin. Samtidigt faller en avundsjuka över mig. Denna gången är den riktad mot henne. Jag tänker på att hon sedan den där sommaren för tio år sedan träffat flera män som väckt det där i henne. Åtrån och förälskelsen. Lust. Som väckt nyfikenheten och gjort att hon vågat ta en chans med dem. Män som framkallat allt det jag aldrig gjorde. Allt det min persona inte är kapabel till. Jag slängs tillbaka till den där stranden på Koufonissi 2013. Beslutet att berätta. Ångern. Kanske hade allt varit annorlunda om jag aldrig berättat för henne, om jag aldrig berättat vad hon gör med mig. Om jag lämnat det outtalat. Kanske hade livet dansat efter en annan pipa. Kanske. Eller kanske inte. Kanske är allt ofrånkomligt.