Småfull och rätt lycklig!

Det har börjat skymma när jag kommer ut på mina löpturer på vardagarna. Höst. Men skymningen är behaglig. Ger skydd. Den bäddar in verkligheten. Sveper in allt det som pågår ett dämpande filter. Jag ser en flyttbil komma ut från gatan jag såg henne köra in på för någon månad sedan. Min första tanke är att de kanske redan har börjat. Redan börjat att packa ner saker i lådor. Tillhörigheter. Minnen. Kanske är det just deras möbler och flyttlådor som göms i den lilla lastbilen som kör ifrån mig i en ökande hastighet. Redan på väg. I riktning mot deras nya äventyr. Jag flyr bort i tanken. Tänker på fotot från femtioårsfesten. Det första. Jag ser det vackra som alltid golvar mig fullständigt. En grön topp och svarta byxor. Slås igen av allt det hon väcker i mig. Bara med tanke. Allt det som syresätter varenda cell i min kropp. Det som ingen annan lyckats väcka. Det nödvändiga. Det vackra och unika. I tanken går jag från en femtioårsfest till en fyrtioårsfest. En annan tid. Ett annat universum.  Då helt klädd i svart. Minnen som alltid glasklara. Krispiga. Jag minns till och med taxiresan hem. Berusad och glad. Mer än småfull men lycklig. Jag springer vidare i höstkvällen medan mörkret sänker sig. Springer från något men till något annat. Nuet och dået. I skydd av hösten springer jag mot minnen. Trygg i det dova lämnar jag nuet.