Hennes ord på julaftonen gav lyster åt helgen, gjorde den i mindre svår än jag befarat. Behaglig trots farhågor. En energi med oförminskad styrka. Hennes. Jag vet inte vad det är men det är. Något och omöjligt att definiera men ständigt vackert. Ständigt unik, vacker och väldig. Jag förundras i den tidiga nyårsmorgonen. En frukost i mulen decembermorgon, den sista för i år. Lana Del Rey och jag. Då klockan precis slagit åtta spelar jag försiktigt men musiken leder min in i nyårsaftonen och jag försöker bara ta den för vad den är. Epilogen. En sista dag i kalendern. En kalender som sedan börjar om. Upprepar sig. På repeat. Om året som gått säger jag inte mycket. Mycket är redan sagt. Jag låter den vara en anomali, en avart. Jag har saknat pauserna. Stunderna där jag hämtar igen, andas och återvänder. Plockar ner, sorterar och sätter ihop. De har varit svåra att vara utan. Saknade. Samtidigt tar jag med mig energin, den unika. Korta samtal vid födelsedagar och högtider. Skrivna men ändå där. Hotellfrukosten på ett hotell i Göteborg i juli. En vänskap som repareras, som återuppbyggs. Jag hoppas att det är så, där i morgonen den sista dagen. Hoppet för det nya året. Att plockas ihop, återbyggas och återvända. Ett år som blir bättre.
Jag vet inte vad det är med jul- och nyårshelgen men den gör mig alltid lite svagare. I år med en ny pandemisk twist. Helgen får mig att tänka på tider som en gång var. Jag ser den där sista julen med min far och farmor. Den bruna soffan och Kalle Anka på TV:n. På bordets blanka marmorskiva står chokladaskar och rykande äggtoddy som min farbror gjort. I hörnet där det en gång fanns en öppen spis står julgranen med kulor som jag kommer ihåg från när jag var liten. Färger bleknade av tid. Men jag ser även annat. Vin och smörrebröd på en filt i sensommarsol. Jag ser konserter och öl och en fotoexpedition vid havet en söndagseftermiddag. Det framkallar en oerhörd saknad i mig. Saknad i ett mäktigt omfång. Det slår mig plötsligt att det kanske var sista gången jag såg henne den där festkvällen för drygt två år sedan. Sista gången vi umgicks på det sättet. Som lite mer än bara bekanta, som vänner. Jag övermannas av den oklädsamma avundsjukan som jag ogillar så. Avundsjukan mot de som får njuta av den där vackra energin som är hennes, unik och omöjlig att sätta ord på, den som befruktar sinnet. De som får ta del av hennes briljanta medvetande och tankar. De som är en del av. Avundsjuka är sannerligen en ful och kontraproduktiv känsla som jag verkligen tycker illa om och jag känner mig obekväm när den sköljer över mig. Som en fuktig och alldeles för stor rock som plötsligt hängs på mina axlar. Tung och som gör det svårt för rörelse och riktning. Så jag försöker lägga den här bland ord och meningar och istället ta det där andra med mig. Minnet av energin och hennes vackra medvetande. Det unika. Minnet av att vara en del av. En vänskap.
Minnet av att vara
December. En pyntad stad påminner om att långhelgen ligger där inte alldeles för långt bort. Som vanligt vet jag inte vad som väntar. Tankar och bilder. Tillstånd och stämning. Förra året gav ett annat land distans men i år finns inte den möjligheten, den tryggheten. 2020 sätter återigen gränser. Restriktioner utan skönjbara slut. Årets melodi och envetna tjat. Jag drar mig till minnes helgen för ett år sedan. Ett badkar på ett hotell i Prag. Trots avståndets lugnande egenskaper så översköljs jag av bilder där jag ligger. Bilder av honom hos henne eller av henne hos honom. Båda scenarier lika frekventa. En klocka ljuder utanför det öppna hotellrumsfönstret och jag ser hur hon skålar i glögg med hans familj och vänner. Glädje och värme. Eller hur han alternativt åkt ner för att fira med henne. Levande ljus och kärlek. Två parallella spår och tidslinjer. Allt det där då på avstånd. Senare på aftonen en rökig jazzklubb som gör sitt bästa för att skingra tankarna. Öl och ett t-shirtinköp av en påtänd bartender som envetet letar efter rätt kombination av storlek och färg alltmedan bandet tolkar Chet Baker. Jag ler smått för mig själv åt minnet. En alternativ jul. En annan jul. I år finns inte distansen där som en stötdämpare i sinnet. Julen då kontra julen nu. Oskriven och utan att avslöja något proklamerar den sig själv där i kalendern ett par veckor fram. På tåget hem från jobb tänker jag på allt det där en första dag i december. Då, nu och allt det som komma skall. Minne och frågor. Att de kommer att dyka upp i tanken när helgen är närvarande är ingen vild gissning. Att han kommer att sväva där i medvetandet ger ett odds som knappt genererar några pengar tillbaka. Så allt jag kan göra är att vänta och ta till mig det som på något sätt blivit årets motto. Allt jag kan göra är att hålla i och hålla ut. Håll i och håll ut!