Minnet av att vara
Jag vet inte vad det är med jul- och nyårshelgen men den gör mig alltid lite svagare. I år med en ny pandemisk twist. Helgen får mig att tänka på tider som en gång var. Jag ser den där sista julen med min far och farmor. Den bruna soffan och Kalle Anka på TV:n. På bordets blanka marmorskiva står chokladaskar och rykande äggtoddy som min farbror gjort. I hörnet där det en gång fanns en öppen spis står julgranen med kulor som jag kommer ihåg från när jag var liten. Färger bleknade av tid. Men jag ser även annat. Vin och smörrebröd på en filt i sensommarsol. Jag ser konserter och öl och en fotoexpedition vid havet en söndagseftermiddag. Det framkallar en oerhörd saknad i mig. Saknad i ett mäktigt omfång. Det slår mig plötsligt att det kanske var sista gången jag såg henne den där festkvällen för drygt två år sedan. Sista gången vi umgicks på det sättet. Som lite mer än bara bekanta, som vänner. Jag övermannas av den oklädsamma avundsjukan som jag ogillar så. Avundsjukan mot de som får njuta av den där vackra energin som är hennes, unik och omöjlig att sätta ord på, den som befruktar sinnet. De som får ta del av hennes briljanta medvetande och tankar. De som är en del av. Avundsjuka är sannerligen en ful och kontraproduktiv känsla som jag verkligen tycker illa om och jag känner mig obekväm när den sköljer över mig. Som en fuktig och alldeles för stor rock som plötsligt hängs på mina axlar. Tung och som gör det svårt för rörelse och riktning. Så jag försöker lägga den här bland ord och meningar och istället ta det där andra med mig. Minnet av energin och hennes vackra medvetande. Det unika. Minnet av att vara en del av. En vänskap.