Det är nu två och ett halvt år sedan som jag träffade henne på den där födelsedagsfesten. Två och ett halvt år. Insikten sjunker in och jag betraktar. Ett före och ett efter. Det är underligt det där. Trots trettio månader är hon fortfarande lika närvarande i tanke och dröm. Trots all tid som förflutit sedan jag såg henne så lyser närvaron av henne fortfarande lika starkt inom mig. Underligt men också gränslöst vackert. Det där människorna som har förmågan att generera ett trolskt skeende inom en. En förmåga som inga andra. Unik i sin existens. Jag har oräkneliga gånger förbannat mig själv och det beteende som gjort att det nu är två och ett halvt år sedan. Det finns ingen annan att anklaga än mig själv när jag tittar i backspegeln. Hur mycket jag än önskar att jag betett mig annorlunda är det något jag inte kan ändra på. Det finns inga maskhål genom vilka jag kan färdas för att göra om och göra rätt. Så jag är tacksam för den där närvaron och det den framkallar i mig. Jag berusas av ljuset och förundras över dess påverkan.
Sommaren närmar sig med monsterkliv och precis som förra året kommer den vara annorlunda. Hoppet om en paus är dock inte släckt. Jag skissar och funderar. Hoppet om att jag faktiskt kan komma iväg i år finns där fortfarande. En paus där bland cikador och pinjeträd. En vila i det egeiska havets så helande vatten. Ett ställe där det trolska skeendet är extra tydligt. Befriat från det brus jag själv framkallar då och då. Det som surrar. På något sätt känns tankarna renare där, klarare. Så jag hoppas. Hoppas att jag finner stunder där jag för en stund glömmer de trettio månaderna och istället berusas av det gränslöst vackra. Det unika. Det klara och obefläckat tydliga.