Vecka 8. Jag har en konstig känsla för året. En oro kring allt det där som kan vänta bakom varje krön. Allt det där som står oskrivet i den ännu ganska tomma kalendern. Nyåret resonerar fortfarande högt och studsar mellan väggarna i mitt medvetande. Tanken på vecka 8 har även den slagit rot. Samexistens. En soppa av tankar och bilder. Jag ser hur de hyrt en stuga i fjällen eller alperna. Hon och hennes döttrar, och han, kanske med sina barn. Bonusfamiiljen. Gnistrande sol i backar och sällskapspel i det spelande ljuset från en öppen spis. Jag hör hur lågorna får veden att spraka samtidigt som mörkret sänkt sig utanför. Jag hör skratten och kärleken är nästan ljudlig den med. Kärlekens melodi. Plötsligt dyker en av hennes vänner med familj upp i bilden jag ser. Sedan ännu en. Jag ser hur stugan växer för varje tillskott. Matematisk perfektion. Jag hör skratten och ser plötsligt mig själv står utanför och titta in genom frostklädda fönster. Jag ser kyssen hon ger honom och jag ser henne le.
Det som gör att jag älskar min förmåga till fantasi är också det som gör att jag föraktar den. En superkraft med förmågan att skapa och förstöra. Den målar och suddar ut. Och ibland blir bilderna väldiga och tydliga. Vecka 8 är en bit bort men fantasin har sprungit i förväg. Redan där har den plockat fram penslar och färg. Redan där skapar den en historia. En sång vars noter jag redan kan urskilja. Konturer jag redan kan se.
Vecka 8
Nyåret jagar mig fortfarande. Som alltid hänger det kvar. Ekar. Som alltid fortsätter det resonera långt efter att det är över. Bilderna är fortfarande högfrekventa. Bilder på dem firandes. Jag ser dem tydligt. Jag ser hur hon kysser honom ömt, kysser honom på ett sätt hon aldrig kysst någon annan. Jag ser hur hon smeker honom, drar sin hand genom hans hår och berättar hur mycket hon älskar honom. Allt det där har jag sett otaliga gånger sedan det gamla året gick över i ett nytt. Tanken på att de firat nyåret utomlands har slagit fullständig rot i mig. Jag drar paralleller till påsken. Samma tanke som då. Hur hälsningen precis som då kommer efter själva firandet. Som att hon plötsligt kommer på och svarar. Men det är ändå så oerhört vackert det där. Vackert hur den fullständiga förälskelsen får oss att glömma allt annat. Vackert hur den totala åtrån förankrar oss i stunden. Som att inget annat finns just där och då. Som om inget annat spelar någon roll. En påsk- eller nyårshälsning har inte en chans i den kontexten. Inte i den värld där kärleken firar triumfer. I den fonden dör den fort. Jag har sett dem vandra hand i hand i gränder. Sett hur de delar ett äventyr i en outforskad stad. Allt på repeat sedan nyårsaftonen. Men så plötsligt dyker det där fotografiet upp. Det dyker upp som det slumpmässiga fotot som mobilen väljer ut varje dag. Det är en av få bilder jag har på henne. En söndagseftermiddag för många år sedan. En utflykt med våra kameror. Hon sitter i det höga sensommargräset precis vid havet i Skåre. Det är som ljuset är där enkom för henne. Hon sitter med ryggen mot mig, men trots det är det det vackraste fotografiet jag tagit. Det tar mig tillbaka till en annan tid och värld. En värld jag blir alltmer osäker på om den verkligen någonsin existerat. När minnet dyker upp där på den lilla skärmen är det som om alla andra bilder för en kort stund tystnar. Som om bruset för en stund upphör. Plötsligt är jag där. Närvaron är påtaglig och gränslöst vacker. Värmen fullkomlig. Så för en stund bleknar nyåret och tacksamheten jag känner för bilden jag tittar på är total. Nyåret är för en kort sekund jagat på flykten av ett minne från en söndagseftermiddag i Skåre. Ett minne från ett annat universum.
Ljuset är för henne
Som så ofta letar sig fantasin in i drömmen. Vant hittar de sin väg och har inget behov av karta eller kompass. Jag drömmer om att jag springer på dem på centralstationen när jag är på väg till jobb. Det är tidig morgon och de har precis återvänt från sin nyårsresa. Vi ler mot varandra och hälsar. Han ler också men det är ett annat typ av leende. Trots att det är en dröm är känslan påtaglig. Det är som om varenda atom av mig upplöses, som att han bara genom sin blotta närvaro tillintetgör mig fullständigt när de stiger av tåget från Kastrup. När han manifesterar sig och allt det där jag önskar jag hade, jag önskar jag vore. Jag har aldrig känt mig mindre än jag gör där på en perrong i en dröm. Utsuddad i en fantasi. Vi hinner inte prata då jag har ett eget tåg att passa. Vi säger adjö och jag lämnar de där. Fyllda av resans äventyr på en perrong i Malmö. När jag vaknar är jag totalt utmattad, som om natten har haft helt motsatt effekt än den som den brukar, än den som den är ämnad och en gång skrevs för. Jag stiger upp för årets första arbetsdag alltmedan natten fortfarande regerar utanför mina sovrumsfönster. Om mindre än en timme kommer jag beträda den där perrongen som jag precis lämnat. Jag står en stund och tittar ut på en tom gata i ett oskrivet 2023. Draget från dåligt tätade fönster får min nakna kropp att huttra. Jag samlar mig. Andas i närvaron. Jag tar mobilen från sängbordet och läser hennes svar från nyårsdagens eftermiddag ännu en gång. Hittar som alltid energi i hennes ord och nyårshälsning. Det är något med orden. Trots att de inte är så många till antalet så är det något med dem som håller de där bilderna på deras firande på armlängds avstånd. Tanken på nyårskyssen och hur de vaknat tätt ihop och kärleksfullt omfamnade på nyårsdagen håller sig en bit bort. Jul- och nyårshelgen är över för denna gång men jag känner hur den kommer härja i mina tankar ett par veckor tid. Precis så som den alltid gör.
Perrong-blues
Jag skickar en nyårshälsning och det slår mig att det kanske är sista meddelandet på ett tag. Numer är det högtiderna som styr frekvensen. Tacksamheten för de gångna månaderna växer vid insikten. Hennes födelsedag, julen och nyårsaftonen. Påsken känns ljusår bort.
Jag undrar hur hon firat nyåret. Kanske har de åkt iväg. Packat ner passen och gett sig ut på äventyr. Jag ser dem hand i han på gator i Rom, Paris och New York, eller kanske bara en tur över sundet. Kanske välkomnar de det nya året där. Jag ser dem kyssas vid tolvslaget. En förlovning just när 2022 går över i 2023. Bilderna är många och intensiva. Jag ser deras kroppar tätt ihop när de till sist återvänt till hotellet. Åtrå och lust. Jag ser allt det där någon timme efter tolvslaget och tänker också på allt de det nya året kommer bjuda på. Det år som bara är i sin absoluta linda. Kanske får jag på omvägar höra att de flyttat ihop. Kanske springer jag på dem på någon av stadens gator och torg. Jag ser hur han pulveriserar mig fullständigt när hon presenterar honom och plötsligt övermannas jag återigen av min komplex. De han med sin blotta närvaro i min tanke alltid framkallar. Hans superkraft. Att genom en fiktiv existens i en fantasi kunna sudda ut mig fullständigt, göra mig osynlig och liten. Ett nytt år ligger skrämmande oskrivet framför mig och allt jag kan göra är att ta en dag i taget. En efter en. Alla 365.