Vecka 8
Vecka 8. Jag har en konstig känsla för året. En oro kring allt det där som kan vänta bakom varje krön. Allt det där som står oskrivet i den ännu ganska tomma kalendern. Nyåret resonerar fortfarande högt och studsar mellan väggarna i mitt medvetande. Tanken på vecka 8 har även den slagit rot. Samexistens. En soppa av tankar och bilder. Jag ser hur de hyrt en stuga i fjällen eller alperna. Hon och hennes döttrar, och han, kanske med sina barn. Bonusfamiiljen. Gnistrande sol i backar och sällskapspel i det spelande ljuset från en öppen spis. Jag hör hur lågorna får veden att spraka samtidigt som mörkret sänkt sig utanför. Jag hör skratten och kärleken är nästan ljudlig den med. Kärlekens melodi. Plötsligt dyker en av hennes vänner med familj upp i bilden jag ser. Sedan ännu en. Jag ser hur stugan växer för varje tillskott. Matematisk perfektion. Jag hör skratten och ser plötsligt mig själv står utanför och titta in genom frostklädda fönster. Jag ser kyssen hon ger honom och jag ser henne le.
Det som gör att jag älskar min förmåga till fantasi är också det som gör att jag föraktar den. En superkraft med förmågan att skapa och förstöra. Den målar och suddar ut. Och ibland blir bilderna väldiga och tydliga. Vecka 8 är en bit bort men fantasin har sprungit i förväg. Redan där har den plockat fram penslar och färg. Redan där skapar den en historia. En sång vars noter jag redan kan urskilja. Konturer jag redan kan se.