0 Läs mer >>

Idag kunde jag varit på Roskildefestivalen. En första gång i bland annat hennes sällskap. Kunde varit. Men jag har inte fått tiden att räcka till och pengar har varit en del i det hela, eller bristen på om jag ska vara helt korrekt. Men det var nära. En hårsmån. Dock har hela tiden en oro funnits där, en oro kring vad det skulle kunna innebära. Missförstå mig nu rätt, jag har älskat de där två tillfällena som vi haft tillsammans på sistone. Den där välbekanta värmen och glädjen som framkallats. Jag har sugit åt mig vartenda uns av den. Varenda molekyl av den påverkan hon har på mig har varsamt lagrats. Vårdats. Hennes vackra närvaro och berusande leende registrerats. Varje skratt och samtal. Men då det bara varit vi har det enkom varit två som manövrerat samtalet. Jag har styrt bort från ämnen som skulle kunna hindra mig från att bara vara där och då. Som skulle kunna ha hindrat mig från njutningen det innebär att vara i hennes närhet. På festivalen finns så många fler som står vid samtalsrodret. Oron jag känt är densamma som den som rann genom mig precis innan jag kom in i hennes lägenhet. Oron för någon annans närvaro. Kanske nämns hans namn i något sammanhang där på andra sidan sundet. Kanske berättas det om någon händelse som de varit en del av. Tillsammans. Jag vet att jag måste möta det någon gång och har också tänkt att det nog hade varit ett tillfälle bättre än de flesta att göra just detta. Där i skydd av konserter, musik, skratt och umgänge. En varm filt. Det trygga i att flyta bort med hjälp av toner och strofer. Så kanske skulle jag struntat i arbetsbördan och naggat på spargrisen. Ja, kanske skulle jag gjort just detta. När jag sitter där på torsdagsmorgonen och funderar kring det hela slår det mig dock att jag trätt in i sommaren på en positiv not. Rädslan av att vårens påminnelser envetet och segt skulle släpa sin existens in i sommaren visar sig ha varit obefogad. Jag står på tröskeln till semester och känner mig bra. Naturligtvis vet jag att hon har allt att göra med detta, med det lugn som i slutet av juni ändå i stort råder i mig. Det är ju bara så hon är. Det är bara så hon påverkar mig. Hennes design.

 

Lev och älska

Daniel

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Hennes design

0 Läs mer >>

Sömnen blir skral. Jag kan lägga någon timme på kontot men mer än så blir det inte. Det är något som skaver. Något som jag inte kan få någon rätsida på. En kloss som inte passar in. Utan den blekaste aning om vad det är så stiger jag upp. Det lönlösa i att ligga kvar i sängen är uppenbart. Det blir bara en studie av stuckaturen i taket och de tidiga morgonljuden från gatan. Främst måsar. Skrin. Jag har glömt att stänga det vidöppna fönstret när jag gick och la mig så luften känns fuktig och småkall mot min nakna kropp när jag slänger av mig täcket och stiger upp. Lätta muskelsammandragningar. Jag huttrar lite lätt. Mina frukostcaféer öppnar inte på några timmar så de är inget alternativ i morgonen. Fortfarande låsta dörrar och med stolar hängandes på små bord. Tysta kaffemaskiner i krom i vila. Jag klär på mig, kollar batteriet i kameran och beger mig ut i en fortfarande sovande stad. Som jag tidigare nämnt så är det någonting med städer tidigt på morgonen. Någonting klart och tydligt. Okomplicerat. Rent trots skräp på gator från natten innan. Slocknat liv. Avstannad rörelse. Inga speciella motiv eller mål jag bara går. Jag möter morgonen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Att möta morgonen

0 Läs mer >>

Känslan av att det är sista gången jag ser henne i ett sådant här sammanhang är påtaglig. Min farmor. Hennes förvirring har tilltagit på sistone och ingen vet riktigt. Jag har åkt ut till henne på midsommarafton. Min farbror har köpt lite sill, öl och snaps och försöker göra det till en så normal sommarkväll som möjligt. Men det ligger där hela tiden. Där strax under ytan är vi båda medvetna om det. Min far är som vanligt fullständigt frånvarande men farmor gör sitt bästa. Trots att hon i början fokuserar på att ”allt är skit” och att hon ”lika väl kunde vara död” så mjukar hon upp efter ett tag och jag tror hon får en trevlig kväll trots allt. Jag hoppas i alla fall det. Min far har givit upp sedan länge. Han säger ingenting om man inte tilltalar honom direkt och då kommer svaret ofta enstavigt. När jag ser dem sitta där i soffan i det nedgångna uterummet med den tidigare så minutiöst skötta men numer vildvuxna trädgården utanför så har jag svårt att tänka på annat än hur små de blivit. Skinn och ben. Hopkrupna på de solblekta blå soffkuddarna. Förtvinade muskler. Min fars armar skakar när han reser sig upp med hjälp av rullatorn. Otillräckliga. Ibland försvinner hans blick ut i intet och jag undrar vad han tänker på. Vad som händer där i hans medvetande. Som om han lever ett annat liv där inne. Ett liv. Min farmor skrattar till när jag nämner något som hänt tidigare i veckan och hennes tidigare negativa attityd är för en stund borta. Det värmer mig. Att hon en stund i alla fall får vara där utan en tanke på död och elände. En stund senare har både hon och min far gått och lagt sig. Jag och min farbror sitter kvar ett tag i den varma kvällen. Andas ut. När jag senare sitter på bussen hem och åskan och regnet har tagit den ljumna midsommarnatten i besittning fylls jag återigen av den där skuldfyllda lättnaden av att vara på väg hem igen. Den där ångesten över att jag lämnar dem där i oredan, i den mentala misären. Samtidigt känner jag tacksamhet över att jag fått fira ännu en midsommar med min farmor. Att jag fått spendera ännu en varm sommarkväll tillsammans i det jag en gång kallade mitt hem.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Midsommar

0 Läs mer >>

Det finns ingen annanstans jag hellre vill vara än just där, just då. Hennes soffa. Det är första gången jag är hemma hos henne sedan hon flyttade dit. När hon någon timme tidigare frågat om jag ville hänga med upp på ett glas vin så tvekade jag först. I tanken. Rädd för eventuella påminnelser av honom där innanför ytterdörren. Ett fotografi. Ett par joggingskor eller en tröja på hatthyllan i hallen, ja vad som helst egentligen. Men naturligtvis säger jag ja. Vill inte att kvällen ska ta slut redan. När jag stiger in genom dörren försöker jag inte registrera för mycket. Trots att jag är oerhört nyfiken och se hur de har det så är jag försiktig. Det är en varsam balansgång. Trippande steg. Jag tänker på kvällssolen som vi precis upplevt. Varmt sidoljus på hennes ansikte. Vansinnigt vackert. Poesi. Jag får koncentrera mig på det yttersta för att inte brinna upp där. Kameran i mitt knä och en önskan att föreviga just den där bilden. Tillfället med fullständig värme i hjärtat. Förtrollad. ”It´s in the way you are, compared to the masses.” När mörkret sänkt sig utanför lägenheten så noterar jag att den nervositet jag känt för ett par veckor sedan har förvandlats till något annat. Odefinierbart. Något som hennes närvaro framkallar. Endast. Ett lugn trots att jag är väldigt medveten om vartenda slag mitt hjärta slår. Taktfast och tydligt i min bröstkorg. En existens trygg trots den förhöjda puls som strömmar genom vener och artärer. Vi pratar vardag och musik. Jag älskar att se henne prata om musik som påverkar henne, som når henne. Det är som om hela hon förmedlar något där i samtalet, som om varenda cell av henne vill vara med. Vi pratar om vardag och semester, lägenhetsboende och odling. Timmarna flyger iväg. Sommarkvällen kortare än gårdagens. Jag är övertygad om att dygnets 24 timmar plötsligt reducerats avsevärt. När jag till sist sitter på bussen hem och förbannar det faktum att även denna sommarkväll har ett slut så slår det mig att han varit fullständigt frånvarande i mina tankar de senaste timmarna. Som om han aldrig existerat. En befriande paus i medvetandet. Jag andas. En sommarkväll i sitt yttersta. Vaken och varm.

 

Lev och älska!

Daniel

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vaken och varm

0 Läs mer >>

Hennes gröna klänning

Motljus

Kvällssol med kisande ögon

hennes ögon

Önskan av att vilja frysa tiden

Sakta ner skeendet

Dra ut på det i det oändliga

Göra orden milslånga

Meningarna till en evighet

Vyn beständig

Omöjliga önskemål men där

I medvetande och tanke

I sinne och bröst

Allt i en aftons heliga stund

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I en aftons heliga st...

0 Läs mer >>

Jag har funderat på den där fredagen. Begrundat energin den förmedlar. Välbekant men ändå ”one of a kind” i sitt skeende. Jag finner som alltid orden omöjliga. Inga förklaringsmodeller tillgängliga när jag söker efter vad det är som genererar alltet. Helheten. Det totala i upplevelsen. De lite svårare tankarna från Håkan-helgen är borta. Jag visste hela tiden att de skulle komma. Jag har haft tid till förberedelser. Ända sedan konserterna förkunnades har jag vetat att just de två dagarna skulle framkalla tankar och bilder då jag varit med om det tidigare. Då jag redan sett det utspelas inom mig. Rutinen gjorde det enklare och helgen tillhör nu det som varit med dess bilder och tankar nedgrävda, utlämnade till förmultnelsens okuvliga styrka. Dess historia död och begravd. Fredagen finns dock kvar där, och i den glädje. Styrkan med sina färger. Igår satte jag på ”Tro och tvivel” på stereon och det är första gången jag aktivt lyssnat på honom på ett tag nu. Redan när jag hör de första tonerna inser jag att ordningen är återställd. Jag andas ut. Drar en lättnadens suck då jag inser att allt det jag förknippat med musiken återigen är klart och oförvrängt. Att det inte längre är skevt och förvridit av annat och andra. Företeelser och människor. Jag hör hans röst och ler tänker på vad jag en gång ansåg om den. hans röst och musik. Vem sa att man aldrig kan förändra sig, och tänka om?. Utanför har sommaren tagit en liten paus och vinden som strömmar genom det öppna fönstret känns betydligt svalare än för några dagar sedan. Men det gör inget. Fredagsvärmen finns där fortfarande. Välbekant men ändå ”one of a kind”.

 

Lev och älska!

Daniel

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Oförvrängt

0 Läs mer >>

Lika fantastisk som fredagen var, lika svårstyrda blir lördags- och söndagskvällen. Jag har svårt att navigera i tanken. Jag driver. Ankarlöst. Har svårt att hålla tankarna borta från hennes helg i Göteborg. Konserten. De varma sommarnätterna. Igenkänningsfaktorn från förra gången är hög. Ja nästan total. Jag tänker värme och åtrå. Lycka och eufori. Det är nästan som om jag kastas tillbaka till tidpunkten för förra gången. Då föreviggjord i en bok. Ett signerat kort. Två tidpunkter parallellt. Samma fula och oklädsamma avundsjuka i mig och skammen som följer i dess kölvatten. Skammen av att känna avundsjuka. Det hemlighetsfulla.  Samtidigt är glädjen jag känner för att hon får uppleva allt det där fullkomligt genuin. Det finns ingen jag unnar euforin mer än henne. Den glädjen finns där hela tiden. Villkorslös. Precis som alltid. Planen har varit att hålla mig borta från nyhetsflödet kring allt det som händer där i Ullevis kokande gryta, men det är svårt. Svårt att värja sig. Mitt egna intresse är för stort och mediebevakningen för total.  Så helgen blir kontrasternas och sommarnätternas. Ytterligheter på en och samma gång. Rörig men ändå mäktig.

 

 

 

 

 

 

 

 

Villkorslös

0 Läs mer >>

Jag blir den där jag inte tycker om. Jag pratar fort, stressat och vet inte riktigt vad jag ska säga. Jag känner helt enkelt inte igen mig själv. Jag kan ju det här med språket egentligen. Blixtrande klart, i ryggmärgen. Minuterna innan vi träffas så har jag en puls som är skyhög. Nervös. 120 jämfört med en vilopuls på 58. A double with a twist. 10 månader och nu ett spontant möte efter jobb på fredagskvällen. Som alltid är det som ett fyrverkeri i min kropp och själ och jag saknar förmågan att hantera det, att hålla det på avstånd. Jag fullkomligt älskar timmarna vi får men ändå känner jag inte riktigt att det är jag som sitter där på andra sidan bordet. Mitt emot henne. Jag söker kontrollen och lugnet men misslyckas. Precis så som jag så ofta gjort i hennes närvaro. Samma beteende, och jag tycker inte om det. Misstolka mig dock icke, kvällen är naturligtvis fantastisk, men jag önskar att jag varit normal. Lugn och sansad. Det finns så många saker jag vill höra om men jag glömmer att fråga. Konserten med Håkan kommer på tal och plötsligt sköljer känslan av deja vu över mig. Jag kommer ihåg hur det var senast och mina tankar vandrar de där vägarna som jag strosade på då. En ung man vid hennes sida. En magisk afton. Hetta och åtrå. En midsommarnattsdröm. Jag märker hur hon är försiktig när hon pratar om det, ordfattig och hemlighetsfull, som om det finns något mer där. Jag gissar att det finns något mer i den sena kvällen, i natten. Men kanske inte, det kan lika väl vara det skuggspel som jag målat upp som så många gånger förut men det är en klen tröst i ett hjärta rikt på bilder. Tanken stannar kvar i mig och jag märker hur jag ofrivilligt använder ”NI” istället för ”Du”, trots att jag försöker slå bort det. Jag försöker bara njuta av den varma försommarkvällen för jag inser att man inte har så många kvällar som denna. I det umgänget. Så jag njuter trots min nervositet och mitt okontrollerbara icke-jag. Jag njuter trots min avundsjuka mot de män som fångar hennes intresse. De som fångar hennes blick. De som får hennes meddelanden långt in i varma juninatten. Jag suger i mig allt av kvällen trots allt det där. I ett samtal nämner hon ordet ”acceptans” och jag inser hur illa jag tycker om ordet även om jag inser dess nödvändighet och verklighet. För mig är det likställt med otillräcklighet. Att inte vara nog. Litenheten jag känner när jag jämför mig med de som räcker till. Men när jag stänger dörren bakom mig är det trots allt årets bästa fredag, så jag försöker vara i det. Bilden av henne i sin gröna sommarklänning. Vackrare än allt annat. Unik i det. Jag försöker bara vara i det. I alla fall till morgonen. I alla fall till morgondagen. Och just det får vara gott nog.

 

Lev och älska!

 

Daniel 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I alla fall till morg...