Att möta morgonen
Sömnen blir skral. Jag kan lägga någon timme på kontot men mer än så blir det inte. Det är något som skaver. Något som jag inte kan få någon rätsida på. En kloss som inte passar in. Utan den blekaste aning om vad det är så stiger jag upp. Det lönlösa i att ligga kvar i sängen är uppenbart. Det blir bara en studie av stuckaturen i taket och de tidiga morgonljuden från gatan. Främst måsar. Skrin. Jag har glömt att stänga det vidöppna fönstret när jag gick och la mig så luften känns fuktig och småkall mot min nakna kropp när jag slänger av mig täcket och stiger upp. Lätta muskelsammandragningar. Jag huttrar lite lätt. Mina frukostcaféer öppnar inte på några timmar så de är inget alternativ i morgonen. Fortfarande låsta dörrar och med stolar hängandes på små bord. Tysta kaffemaskiner i krom i vila. Jag klär på mig, kollar batteriet i kameran och beger mig ut i en fortfarande sovande stad. Som jag tidigare nämnt så är det någonting med städer tidigt på morgonen. Någonting klart och tydligt. Okomplicerat. Rent trots skräp på gator från natten innan. Slocknat liv. Avstannad rörelse. Inga speciella motiv eller mål jag bara går. Jag möter morgonen.