0 Läs mer >>

Det blir en bra söndagkväll. Spontan. Ett umgänge med härliga människor och en stund i paus. Hon finns där på andra sidan bordet och värmen som det genererar är som alltid välkommet och extra välkommet just nu. En närvaro som skänker mig det där speciella. Den där förmågan hon har och omöjlig att sätta ord på. Plötsligt kastas jag dock tillbaka till 2013. Jag ser henne svara på meddelenden på sin mobiltelefon, jag ser leenden och det är som om jag förflyttas till den där sommaren. Som att jag transporteras till festivalkvällen i augusti och Johnossi står på scen. Paralleller gör sig påminda i en annan söndag. Jag ser hur hon ler när hon får meddelandena från den unge man som kom att gererera varanda not av avundsjuka och ångest som skulle rinna genom mina ådror den sensommaren och hösten. För några korta sekunder är det som om jag står där igen, mitt i ögat av känslostormen. Jag rycker mig själv illbaka till nuet igen. Slår bort tankar som jag känner börjar göra sig påminda. För en gångs skull går det lätt. Behovet av energin i närvaron och en paus i sorgearbetet är så stort att jag med ganska stor enkelhet manövrerar mig själv bort från min förmåga dra ogrundande slutsatser. Jag hittar åter rätt i kvällen. På väg hem någon timme senare försöker jag suga åt mig det sista av kvällen. Försöker marinera min själ i den tillfälliga harmoni jag känner. Vi pratar om att fylla år. Tankar kring att bli äldre. Jag får känslan att hon tänkt en hel del på det. Kanske med svårmod. Jag vill inget hellre än att säga till henne att hon på alla sätt är det vackraste jag någonsin upplevt, man naturligtvis är det inget jag kan säga till henne. Så jag tänker det bara, jag låter det inte komma längre än så. Kanske förmedlas det ändå på något sätt. I tanken. I harmonin.

 

Lev och älska!

 

 

Paus

0 Läs mer >>

Det går i vågor. Allt går i vågor. På fredagskvällen känns det jobbigt. Tungt. Molnen är mörka  och jag är mottaglig. Jag hittar mig inte i mig själv. Jag känns främmande. Allt berör och jag känner mig abstrakt. Som en skugga. Genomskinlig. En strof i en låt får mig att tänka, ett endaste ord framkallar det svåra. En annan frånvaro genererar bilder. Allt där i fredagskvällen. Som om alla motgångar och all sorg smälter ihop till ett enda stort sammanhang. Ett sammanhang i vilket jag är fullständigt frånvarande. Vilsen. En singularitet. På lördagen är det annorlunda. Jag känner mig ok trots farhågor. Som om marken under mina fötter är relativt fast igen. Tom Waits gör mig sällskap i kvällen och hans rossliga bas omfamnar mig i marsaftonen. Leder mig. Lyfter mig. Jag plockar upp gitarren för första gången sedan min farmor föll bort från verkligheten. Rösten hittar tonerna. Kanske bättre än någonsin. Det känns konstigt att sången sitter där trots sorgen. Nästan fel. Som om jag inte borde. Som om något är skevt. Ur fas, men kanske ändå inte. Jag är här. Jag är nu. Därför. Så jag tar det till mig och sjunger. Högt och från djupet av min själ. Jag spelar alltmedan fingrarna hittar sin väg. På ett sätt vackert. På ett sätt rätt.

 

Daniel

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Om aftonen

0 Läs mer >>

I stunder har jag varit så oerhört arg på världen. Blivit förbannad för att den inte stannar upp ett tag. Bara för en liten stund. En kort paus. Att den inte kan ge henne det. Så jag svär åt den för att den inte förstår att min farmor gått bort. Förbannar det faktum att den fortsätter som om ingenting har hänt. Men sedan tänker jag på att det är just så livet är. Det fortsätter. Det går vidare. Precis så som vi också måste göra, det är bara så det är. På torsdagen och fredagen är det som jag inte vill ta in det som hänt, som om allt bara är en obehaglig dröm. Jag är oförmögen att registrera. Men när helgen väl kommer övermannas jag fullständigt. Jag har aldrig gråtit så mycket som jag gjort de senaste dagarna. Sorgen jag bär i mitt bröst är stor men jag låter den finnas där. Jag ger den utrymme och jag ger plats åt tårar när minnena av henne blir mig övermäktiga. När faktumet blir för stort för att greppa. Jag gör det för att jag vet att det kommer komma en annan tid. En tid då samma minnen kommer att manifestera sig i  leenden och känslor av trygghet. En tid då sorgen och tårarna till slut och för alltid får överge sin plats för tacksamheten och värmen. Den värme som var hennes. Men just nu är själen klädd i svart. Såsom den bör vara, såsom den ska vara. Så jag låter sorgen gå där vid min sida, jag låter den hålla mig i handen. På ett sätt oerhört fint det med, vacker i all sin fasansfullhet. Var sak har sin plats, sin tid. Oavsett vad så kommer hon alltid att finnas där i mig och på det sättet kommer hon aldrig att dö. Där kommer hon alltid att leva, som en människa full av värme. En farmor full av liv.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

En annan tid

0 Läs mer >>

Klockan 07:00 tar hon sina två sista andetag. Min farbror sitter bredvid och håller henne i handen. Han har suttit där sedan klockan tre på morgonen och bara inväntat det. Sorg och mörker. Själv är jag inte medveten om det just då men när jag ser hans telefonnummer på min mobil två timmar senare så vet jag vad det gäller innan jag ens svarat. Min farmor är död. När hon åkte in på sjukhuset pratade vi om att hon antagligen aldrig skulle komma hem igen, så jag har försökt förbereda mig. Försökt anpassa medvetandet för det som komma skulle. Men det spelar ingen roll hur mycket man än försöker förbereda sig, när väl beskedet kommer så faller man handlöst ner i sorgen. En avgrund. Min farbrors röst har en djupare ton än vanligt. Jag hör hur gråten svävar där i bakgrunden. Hans mor. Jag känner själv hur jag får svårt att prata. Allt ligger där i det osagda, det delade men outtalade. Samtalet blir ganska kort men vi säger att vi hörs igen senare. Jag hör hur trött han är och att han behöver tid för sig själv. Någon typ av vila, hur nu än den skulle kunna se ut. Själv försöker jag inte låta det komma åt mig på jobb, men det går i vågor. I stunder kämpar jag med att hålla tårarna borta. När jag väl kommer hem låter jag dem komma. Svarta tårar av formade av sorg. En sång stämd i djupaste moll. Jag tänker på henne. Hon som nu bara finns där i minnenas bilder, i tankens berättelser. Jag vet att jag för all tid kommer att minnas henne med kärlek och med det största av leenden, men just där på kvällen är svärtan det påtagliga. Det är sorgen som tar all plats i mig och jag låter det vara så. Jag ger det utrymme. Minnet av hur hon står där bredvid mig första dagen i första klass på Vinstorpsskolan. Det regnar men jag känner mig ändå trygg. Hon finns där. Precis som hon gjort tidigare när vi tillsammans cyklat till min förskola och hon sen fortsatt vidare till sitt jobb. Precis som hon har funnits där efter den där regniga måndagen på en där första dagen. Kvartssamtal, lucior, födelsedagar och vår klass lätt ekivoka cabarét i nian. Jag kommer ihåg hur jag skämdes lite efter det att hon varit där med sin väninna på premiären. På kvällen får det mig dock att le lite. Där mitt i sorgen knädjupt i tårar. Hela tiden är jag dock fylld av värme. Hennes värme. Senare ringer jag min farbror igen. Jag har tagit två glas vin och han ett par öl. Vi pratar och gråter lite om vartannat. Vi pratar länge och möts i allt det där. Sorgen och tårarna men också i det där att gå vidare. På något sätt känns det som om vi skålar för henne där. En skål för hennes ljus och värme. En skål för en i storlek liten men ändå så ofantligt stor kvinna. En skål för hans mor och min farmor. En skål för henne.

 

Jag älskar dig farmor

Jag kommer alltid att älska dig

och har så oerhört mycket att tacka dig för.

Jag önskar bara att jag sagt det till dig

Sov gott finaste vän!

Sov gott vackraste människa!

Sov gott!

 

Daniel

 

Sov gott!