Om aftonen
Det går i vågor. Allt går i vågor. På fredagskvällen känns det jobbigt. Tungt. Molnen är mörka och jag är mottaglig. Jag hittar mig inte i mig själv. Jag känns främmande. Allt berör och jag känner mig abstrakt. Som en skugga. Genomskinlig. En strof i en låt får mig att tänka, ett endaste ord framkallar det svåra. En annan frånvaro genererar bilder. Allt där i fredagskvällen. Som om alla motgångar och all sorg smälter ihop till ett enda stort sammanhang. Ett sammanhang i vilket jag är fullständigt frånvarande. Vilsen. En singularitet. På lördagen är det annorlunda. Jag känner mig ok trots farhågor. Som om marken under mina fötter är relativt fast igen. Tom Waits gör mig sällskap i kvällen och hans rossliga bas omfamnar mig i marsaftonen. Leder mig. Lyfter mig. Jag plockar upp gitarren för första gången sedan min farmor föll bort från verkligheten. Rösten hittar tonerna. Kanske bättre än någonsin. Det känns konstigt att sången sitter där trots sorgen. Nästan fel. Som om jag inte borde. Som om något är skevt. Ur fas, men kanske ändå inte. Jag är här. Jag är nu. Därför. Så jag tar det till mig och sjunger. Högt och från djupet av min själ. Jag spelar alltmedan fingrarna hittar sin väg. På ett sätt vackert. På ett sätt rätt.
Daniel