Hennes julhälsning kommer på annandagen. Jag tar en sista promenad i gränderna jag älskar innan taxin hämtar mig för att ta mig till flygplatsen. Som alltid gör hennes ord någonting med med. Som alltid värmer de trots alla andra tankar. Fortfarande i frånvarobubblan som Prag skapar så fokuserar jag just på att det är hennes ord. Jag känner vad den korta dialogen för med mig. Lugnet den framkallar fortfarande. Värmen som strålar i mitt hjärta. Ett par timmar senare kommer verkligheten ikapp. I samma sekund som flygplanet landar oroligt i ett blåsigt Köpenhamn så finns han åter där glasklar i tanken. Jag tänker på deras första riktiga julhelg som storfamilj. Jag ser glöggkvällar hos hennes vänner. Jag ser hur de åker mellan de båda släkterna under julhelgen. Julafton hos den ena och juldagen hos den andra. Jag ser de där olika sammanhangen. Sammanhang som varit mitt livs största önskan att få vara en del av. Den enda önskningen. Den som aldrig slog in. Hopplös redan idéstadiet. Åter hemma så brottar han återigen ner mig. Övermannen. Återigen finns han där med all sin perfektion. Det är bara några dagar kvar till nyår. Dagar som måste betas av innan kulmen av långhelgen nås. Den intensiva konklusion av året med allt vad det innebär. Jag kan aldrig på förhand veta vilka tankar den kommer framkalla. Kan på inga sätt förbereda mig. Ännu en gång kommer jag stå där naken med bilder och funderingar. Naken med önskan som aldrig slog in.
Så kommer då den där sista kvällen. Återigen. Ännu en gång står den där som ett avsked. Jag sitter i ett Prag i sorg och tänker på julen. Tankar som väger ett ton. Julen idag och jular som varit. Jag tänker på allt det som farit genom mig denna jul och jag tänker på hur julen en gång var. Diametralt motsatta känslor. En gång älskade jag faktiskt julen. Den där känslan av att komma hem. Att komma till ett ställe där man dög som man var. Tillhörighet. Oavsett vad var man välkommen och ålskad. Jag kommer väl ihåg den där sista gången. Jag minns hur jag tittade på Kalle Anka med min farmor bredvid mig. Bara hon och jag. Kommer ihåg hur jag hade min arm runt henne och hur liten jag tyckte hon blivit. Min farbror fixade i köket och min far höll honom sällskap. Jag visste inte då att det skulle bli den sista julen i det sammanhanget. I det sammanhanget som jag i princip firat alla mina jular. Jag, hemma hos min farmor. Granen inköpt på parkeringen på ICA Mårtensson stod där i hörnet precis så som den alltid gjort. Samma julgranskulor och spira. Men då visste jag inte att det skulle vara sista gången. Året efter gick både min farmor och far bort och med det också julen på ett sätt. Julens ursprungskänsla gick för alltid om intet. I ett försök till att fly bar vingarna till Prag. En uppstart på något nytt. En ny tradition. Långt ifrån svunna tiders jular men ändå något. Och jo, jag hittar ändå ett lugn här. Jag vill inte ens tänka på vad tankarna gjort med mig om jag varit hemma. Vill inte ens gå dit. Håller den dörren stängd och låst med tredubbla lås. Så det är alltid med sorg jag sitter där den sista kvällen. Ett år tills nästa gång. Hade jag haft råd hade jag låtit resan löpa över nyåret. Kulmen på alt det som är våldsamt i tanken. Kulmen på året och den december som blivit den största utmaningen kalendermässigt. Precis när den börjar önskar jag inget hellre än att den varit över. Nu bara några dagar kvar. Jag tänker på en julhälsning utan svar. På något sätt är det som att jag väntat mig det. Väntat på tomheten. Saknaden. Den ligger helt i linje med året som gått. Det ökade avståndet. Den kommande oändligheten. Så jag beställer in en öl till medan juldagen fortsätter utanför fönstret. Beställer in en öl och skålar för min farmor och min far, jag skålar för jular som en en gång var och jag skålar för jular i Prag, och jag skålar för henne och den vänskap vi en gång bar. Jag skålar för smörrebröd och vin vid kanalen i Malmö och för konserter. Jag skålar för kvällar med sällskapsspel och lax i ugn med henne och hennes döttrar. Jag skålar för den där hemmagjorda senapen min far alltid förberedde innan julbordet med hjälp av en kanonkula och en gul skål. Jag skålar för min farmors köttbullar och det faktum att hon envetet fortsatte med syltan som ingen åt bara för att det var en tradition. Jag skålar en kväll vid Öresund med prat om fotografi och kameror. Jag skålar för allt vackert som en gång fanns. Och jag skålar för att det alltid kommer att finnas där i mitt hjärta. Att det alltid kommer att finnas där i mitt minne att plocka fram när jag behöver det. Som en bank att tillgå för alla decembrar som jag har kvar att uppleva. Jag skålar för allt det där och jag skålar för Prag. Återigen. En sista kväll.
En sista skål
I veckan som gått har jag träffat två av hennes vänner. En AW och en konsert. Det är två människor som jag kommit att tycka väldigt mycket om. Två människor jag aldrig mött om det inte varit för henne. Två människor som jag idag betraktar som även mina vänner. Även om vi inte umgås på det sätt som vi en gång gjorde så finns de ändå där, fortfarande. Frikopplade från allt annat som pågår. Vi pratar musik och böcker. Jag är oerhört tacksam för det där. För att de finns. För att de fortfarande finns. Även om de är en påminnelse om någonting annat. En annan värld. Hennes. Ibland dyker hennes namn upp i samtalet och jag får alltid kämpa för att verka oberörd. Kämpa för att inte visa att hon fortfarande har ensam majestät i mitt hjärta. Jag tänker på hur de firar jul. Hon och han. Tänker på deras nya hem. Tänker på granen de klätt. Tänker på hur de kanske haft hennes vänner över på glögg för att välkomna högtiden. Kanske kommer de fira nyåret där. Kanske slår de ihop en inflyttningsfest med firandet av ett nytt år. Deras år. Kyssar vid tolvslaget och smek när gästerna gått hem. Åtrå, lust och kärlek. Kanske ett giftermål i det nya året. Deras totala kärlek går från klarhet till klarhet. Deras gemensamma äventyr. Tankarna går varma där jag sitter i en hotellbar i Prag. En whiskey sour står på bordet bredvid mig och jag minns en tid som flytt. En värld som jag ibland blir osäker på om den någonsin existerade. Fanns hon verkligen? Var hon de facto en del av mitt liv en gång? Eller var allt bara ett skådespel konstruerat av min alldeles för livliga fantasi? Satt hon verkligen där i min soffa en gång med en kall öl samtidigt som jag försökte övertyga henne om briljansen av en låt som jag just upptäckt? Såg jag verkligen henne där i ljuset av kvällssolen när vi pratade fotografi på en filt vid Öresund? Allt det där känns som en annan värld, en annan tid. Vackrare och mer naken. Ärlig och okonstruerad. Nu är allt annorlunda. Världen är så mycket svårare finna sig i. På många sätt omöjlig att hitta sin väg i. Det är jul 2023 och jag har ingen aning om hur jag ska navigera. Prag tar som alltid varsamt hand om mig men där hemma väntar en annan verklighet. Vardag. Den riktiga världen. Den jag tvingas existera i. Där hemma väntar en nyårsafton som jag fasar för. En dag som jag förknippar med evinnerlig tyngd. Monstruös med alla tankar som den framkallar. Monstruös under vikten av deras kyss. Tyngden som framkallas just där vid tolvslaget, just då deras läppar möts. Allt det han framkallar i henne just i de sekunderna. En känsla av perfektion. En kärlek olik allt annat hon någonsin upplevt. En kärlek som får alla andras att blekna. Så fullkomlig och total. En kärlek som är deras och ingen annans. En kärlek.
En kärlek
Det har utan tvekan varit den mest krävande höst jag upplevt. Det är som mitt sinne är utbränt och julen har inte börjat ännu. Jag ser dem där i sitt nya hus. Smyckat för jul. Jag har sätt tusentals bilder. Det är som att surret i mitt huvud inte vill sluta. Jag ser honom där. Min absoluta överman. Jag ser henne där. Den vackraste världen någonsin skapat. Jag ser allt det där. Jag funderar ofta på om han varje morgon vaknar och inser hur lyckligt lottad han här. Undrar om han varje morgon tackar existensen eller den gud han kanske tror på. Tackar för att han bär alla de rätta egenskaperna. Att han blivit just den man som hon letat efter. Under om han inser hur lyckligt lottad han ör att få vakna bredvid henne varenda morgon. Jag undrar om han vet att det existerar andra som ifrågasätter sin hela existens och inte önskar annat än att vara honom. Att bära hans egenskaper och utseende. Att bära det som väcker hennes lust, förälskelse och kärlek. Jag undrar om han vet.
Prag ligger bara någon dag bort och behovet av att fly har aldrig varit större. Jag känner bara att jag måste bort. Bort från kvaretern som blivit hans. Bort från staden som blivit deras. Mitt sinne är redan utbränt och julen har inte ens börjat.
Utbränt
"Music was my first love and it will be my last" skaldade John Miles en gång. Och så är det. Jag är den första att skriva under på just det. Musiken har alltid funnits där, den har alltid ställt upp. Som tröst, för glädje och för sorg. Jag relaterar alltid till musik. Enligt Spotify är jag bland de 3 procent som lyssnar mest i världen. Samtidigt kan det bli för starkt ibland. Relationen till musiken och hur den sätter sig i mig. Hur den påverkar. Håkan Hellström kommer jag alltid att förknippa med den unge mannen som hon träffade samma år som jag bestämde mig för att berätta för henne. 2013. Jag kommer ihåg hur hon pekade ut honom för sin vän i den där fotoboken som Håkan gav ut. Jag kommer ihåg hur ont det gjorde i mig. Bilderna av hur de delade den där konsertupplevelsen. Det är länge sedan men han är fortfarande deras artist, deras förälskelses stjärna. Bon Iver, ett annat minne. Några år senare. Hon säljer två biljetter till en konsert han ska ha i närheten där jag bor. Hon har plötsligt fått andra planer och ska resa till USA med den bildfagre killen från Stockholm och med ens blev det deras musik. Den som jag fortfarande förknippar med dem och med känslorna som framkallades då. Jag kommer mycket väl ihåg hur ful han fick mig att känna mig. Som att jag spelade i ett korplag. Lägsta divisionen. Klipp till nutid. Asphalt world med Suede, den som gör allra mest ont. Det som framkallar tårar bara jag tänker på det. En fullkomligt briljant låt som jag idag inte har styrka att lyssna på. En gång så varmt förknippad med en kväll i huset hon flyttade till efter det att hon separerat. Bara hon och jag. Vi satt tysta och bara lyssnade. Tog in. Jag minns hur vi båda förenades i vetskapen om låtens storhet. Den där överjordiska känslan som bara musik och kärlek kan framkalla. Sedan kom sammanträffandet. Det slumpmässiga mötet. En joggingtur i studenttider. Jag har låten i lurarna när jag plötsligt får se dem tillsammans för första gången. Hon och hennes livs stora förälskelse. Jag ser dem vid en utsmyckad Volvo. En kort sekvens och plötsligt blev låten deras. På några sekunder tog han ett heligt minne från mig. På ett ögonblick slet han det våldsamt ur mitt hjärta och gjorde låten till sin, till deras. När jag skriver detta och tänker på det så känner jag plötsligt hur en tår rullar nedför min kind. Musik, så oerhört mäktig. Så våldsamt vacker, så våldsamt stark. Music was my first love and it will be my last. Precis så, just så.
Music
Det där leendet. Som alltid slår det omkull mig fullständigt. Som alltid hittar det sin väg rakt in i mitt hjärta på ett sätt inget annat gör. Unikt. Den vackraste människa jag någonsin fått uppleva. Jag ser henne där på fotot och blir som alltid fullständigt berusad av den briljans som är hennes. Fullständighet och perfektion. Jag ser henne luta sitt huvud mot hans axel. Så jag vet mycket väl att leende är ämnat honom och ingen annan. Kärleken och förälskelsen hon bär is sitt hjärta är hans och ingen annans. Adressen en enkom hans. Hon har hittat sitt fullkomliga hem till sist. Jag flyttar blicken till honom och plötsligt genereras något helt annat inom mig. Som alltid får han mig att känna mig otillräcklig. Som alltid får han mig att känna mig fullständigt underlägsen. Blek och svag. Ett ingenting. En parmiddag och en konsert. Vin, musik och öl. Ett sammanhang jag avundas honom djupt. Avundsjukan övermannar mig återigen. Total och skoningslös. Återigen tvingar den ner mig på marken. Jag inser att min återkomst till konsertscenen fortfarande är långt borta. Så väldigt långt borta. Jag tänker på det där första mötet. Jag ser hur vi springer på varandra. Hur hon presenterar honom trots att hans namn nu är ett faktum. Ett namn till hans ansikte. Jag ser hur den där underlägsenheten manifesterar sig i mig i mötet. Jag ser hur jag spelar spelet. Hälsar och är mitt "vanliga glada jag". Skådespelet. Jag ser allt det där, men jag ser också det där andra. Hur jag så fort de är utom synhåll lämnar konserten. Hur jag flyr från hans närvaro. Försöker fly från känslan av genomskinlighet och att inte räcka till. En flykt från allt det där.
Så, en parmiddag i december. En konsert på Victoriateatern. Jag ser henne luta sitt huvud mot hans axel. Det perfekta leendet som är ämnat endast honom och inser att julen verkligen är i antågande. Insikten att jag måste stålsätta mig för vad som komma skall tar tag i mig. Ruskar om. Trots att december knappt börjat har den redan gett sig till känna. Julen och nyåret. Allt det där jag fruktat och väntat på äntrar scenen. Som den gör varje år. Trots att högtiden inte börjat än sätter den redan sina spår i mig. En första julklapp där i vaggan av december. Allt är i antågande.
I antågande
December. Med datumet kommer julen. Biljetten till Joel Alme ligger oförbrukad på bordet och jag inser att pausen är över. Jag försöker hitta tillbaka till känslan som genererades där vid hennes födelsedag men slinker ohjälpligt in på femtioårsfesten istället. Jag stretar emot men hamnar där ändå. Hon likväl som jag vet att min närvaro där var en omöjlighet. Trots värmande ord i svaret på födelsedagshälsingen så delar vi garanterat den vetskapen. Jag vet inte varför men jag tittar på bilderna från festen. Plötsligt ser jag dem i en sekvens jag inte noterat tidigare. I en sista bild. Jag ser hans hand på hennes höft. Deras dans. Deras extraordinära kärlek. Hans skjorta hänger utanför byxorna efter en kvälls festande. Men det är egentligen ingen bild jag inte sett tidigare. Jag har sett dem dansa där tusentals gånger redan. Jag har sett dem kyssas i tät omfattning. Allt det där har redan spelats upp för mig så många gånger. Scenen har satts upp vid otaliga tillfällen i mitt inre. Bilderna. Känslorna. Så det är inget nytt. Jag tänker på julen som är i antågande. Tänker på deras hem där högtiden gör sin existens så närvarande. Pynt och kärlek. Deras nya äventyr. Kanske tog de beslutet just där på femtioårsfesten. Kanske frågade han henne just i dansen när han höll sin hand på hennes höft. Ska vi? Vill du? Jag vet inte varför men den första december börjar det åter igen. Jag skruvar upp stereon och flyr ett tag. Men bilden av två människor och en tanke har jag svårt att skaka av mig. Kärlek och förälskelse. Den unika åtrån de delar. Plötsligt känner jag att jul- och nyårshelgen är på väg. Plötsligt hör jag hur den knackar på dörren. 31 dagar att bocka av. 31 dagar som återstår. 31 dagar.