Småfull och rätt lycklig!

Det där leendet. Som alltid slår det omkull mig fullständigt. Som alltid hittar det sin väg rakt in i mitt hjärta på ett sätt inget annat gör. Unikt. Den vackraste människa jag någonsin fått uppleva. Jag ser henne där på fotot och blir som alltid fullständigt berusad av den briljans som är hennes. Fullständighet och perfektion. Jag ser henne luta sitt huvud mot hans axel. Så jag vet mycket väl att leende är ämnat honom och ingen annan. Kärleken och förälskelsen hon bär is sitt hjärta är hans och ingen annans. Adressen en enkom hans. Hon har hittat sitt fullkomliga hem till sist. Jag flyttar blicken till honom och plötsligt genereras något helt annat inom mig. Som alltid får han mig att känna mig otillräcklig. Som alltid får han mig att känna mig fullständigt underlägsen. Blek och svag. Ett ingenting. En parmiddag och en konsert. Vin, musik och öl. Ett sammanhang jag avundas honom djupt. Avundsjukan övermannar mig återigen. Total och skoningslös. Återigen tvingar den ner mig på marken. Jag inser att min återkomst till konsertscenen fortfarande är långt borta. Så väldigt långt borta. Jag tänker på det där första mötet. Jag ser hur vi springer på varandra. Hur hon presenterar honom trots att hans namn nu är ett faktum. Ett namn till hans ansikte. Jag ser hur den där underlägsenheten manifesterar sig i mig i mötet. Jag ser hur jag spelar spelet. Hälsar och är mitt "vanliga glada jag". Skådespelet. Jag ser allt det där, men jag ser också det där andra. Hur jag så fort de är utom synhåll lämnar konserten. Hur jag flyr från hans närvaro. Försöker fly från känslan av genomskinlighet och att inte räcka till. En flykt från allt det där.

Så, en parmiddag i december. En konsert på Victoriateatern. Jag ser henne luta sitt huvud mot hans axel. Det perfekta leendet som är ämnat endast honom och inser att julen verkligen är i antågande. Insikten att jag måste stålsätta mig för vad som komma skall tar tag i mig. Ruskar om. Trots att december knappt börjat har den redan gett sig till känna. Julen och nyåret. Allt det där jag fruktat och väntat på äntrar scenen. Som den gör varje år. Trots att högtiden inte börjat än sätter den redan sina spår i mig. En första julklapp där i vaggan av december. Allt är i antågande.