0 Läs mer >>
Min far ligger på sjukhus igen. Nästan en vecka har han vägrat att åka in. Envis som ett barn. Han har trillat med sin rullator ute på den stenlagda gården men hävdar bestämt att det blir bättre imorgon. Alltid imorgon. Efter ett par dagar kan han inte ens resa sig upp ur sängen och att gå på toaletten är uteslutet. Som om han inte bryr sig. Ingen av oss vet hur hans tankar går och hur hans hjärna fungerar idag. Hans egna upplevelser dolda för alla andra. För alltid förstörd av spriten och näringsbrist. Till sist lyckas hans bror få in honom i en ambulans. Ett brutet lårben och ett brutet vadben. Jag kan bara tänka mig de smärtor han brottats med och hur stark hans motvilja att åka till sjukhuset varit, eller så har han bara givit upp. Jag vet inte. Jag tänker på hur han varje morgon vaknar upp där på sjukhuset och inte vet var han är. En ständig upprepning då han bränt sönder sitt närminne för flera år sedan. Jag tänker på den förvirring det måste framkalla. Eller så gör det inte det, jag vet ju inget om hur han idag fungerar. Kanske uppfattar han det som fullständigt normalt. Hur icke närvarande han än har varit under hela min uppväxt så försvann den far jag en gång kände den där januarikvällen 2010. Den där natten på akuten på sjukhuset i Lund. Jag kommer aldrig glömma hans blick när han såg på mig innan de rullade in honom. En sista gång. Livrädd. Som om han bad om ursäkt. Samtidig som jag känner oerhört för honom och det han genomlidit så finns den där tanken i mig som säger ”du får fan skylla dig själv”. Jag skäms för den men jag är inte ensam författare till den. På ett sätt har han själv medskapare.

Snön täcker fälten som susar förbi trots att det är slutet av april. Världens skevhet manifesterat just i det faktumet. Klimatförändring i all sin tydlighet. Förändringar. Ordet stannar kvar i mig. Det susar runt i tanken i alla dess skepnader samtidigt. Förvirrande men ändå tydligt. Bokstav för bokstav. Förändringar kontra det beständiga. Ett syskonpar. Bägge verkliga. Bägge fundamentala. Nära besläktade i sin fullständiga olikhet.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Släktskap

0 Läs mer >>

Hennes väsen som ett minne

Tonerna av en röst

Doften av rörelse

Fjättrad av det vackraste rep

Bedövad

Betraktaren av det icke smekta

Okyssta läppar i evig blom

Just där finns jag

Just i ett stormens öga

Den som ser

Ett seende i fullständig klarhet 

Ofiltrerat tydligt

Där ser jag henne

Minnenas dans

född av tankarnas värme

sprungen ur allt det med mening

Där går jag

mina steg en kylslagen morgon

men med en hetta

så osedd och okänd

så fullständigt total

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I evig blom

0 Läs mer >>

Chauffören av den gröna stadsbussen vinkar förbi mig vid ett övergångsställe på Gustav Adolfs torg i Malmö. Snålblåsten biter hårt i söndagen och solglasögonen känns onödiga när jag nickar lite lätt till honom som tack där i skydd bakom svärtade glas. När jag ser vilken buss det är så kommer den där välbekanta frekvenshöjningen av slagen i mitt bröst.  Det är inte den där ångestfyllda ökningen som ibland övermannar mig, den som kvällen tidigare gjorde att jag på grund av de vanliga riskfaktorerna valde bort en konsert som jag ville se.  Nej det är en rakt motsatt känsla. Det är ren värme. Okonstlad. Jag tänker på de gånger jag suttit på just den busslinjen och åkt ut till henne i huset hon bodde tidigare. Fyrtioårsfest, fredagshäng eller pizzan på hennes födelsedag.  Jag ler för mig själv när jag tänker på den nervositet som infann sig. Inte uppstressande och jobbig på något sätt utan snarare glädjefylld och rogivande. Det är samma känsla och reaktion som infinner sig när mobiltelefonen burrar till och jag ser att hon skrivit något eller då vi träffats i olika sammanhang. Den goda nervositeten. Jag betraktar den ömt. Unik då det saknar motstycke i mig. Jag kan inte jämföra känslan med något annat jag upplevt vilket ger den en särställning. Aprilkylan känns plötsligt långt borta. Det är något med de där tillsynes obetydliga och små händelserna i ens dagliga leverne som är något mer, som inbegriper långt mer substans än själva händelsen i sig. Känslo- och värdeladdade. En själens dans. Tankens harmoni. Jag vänder mig om och ser bussen försvinna på sin väg mot nästa hållplats, på sin väg mot en inflyttningsfest för ett par år sedan. En hållplats i sinnet.

 

Lev och älska!

Daniel

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tankens harmoni

0 Läs mer >>

”Vi” och ”Ni”. Pronomen. Över tid föränderliga. Jag tänker på hur jag nu ser på dem annorlunda jämfört med tidigare, de där två orden.  När jag skriver till henne använder jag ibland omedvetet ett ”ni” i betydelsen ”hon och han”, tidigare enkom använt som ”hon och hennes småtjejer”. Likaså när jag läser hennes skrivna ”vi”. Ett ”vi” som instinktivt och i default-läge förknippas med ”henne och honom”. Syftningen är naturligtvis inte konstig på något sätt utan fullt naturlig men jag kan inte hjälpa att begrunda förändringen. Den framkallar bilder. Förändringen i innehåll av ett och samma ord. En ekvation med tiden som variabel. Den som varit, den som är och den som komma skall. Skeenden. Det är en sen söndagseftermiddag och jag har tagit kameran med mig ut i parken. Jag hittar inga vyer men jag går förbi platsen där vi för över ett och ett halvt år sedan satt på medhavda filtar, åt smörrebröd och drack vin och öl från kylväskan. Musik från små mobiltelefonshögtalare. Om jag lyssnar noga så är det som om förgyllda toner fortfarande ekar där bland kala grenar. Hennes noter. Vackra. Vi har inte haft sådär värst många sådana tillfällen där vi umgåtts bara hon och jag men jag kommer ihåg vartenda ett. Varje möte. Fortfarande blixtrande tydliga i sin närvaro och färg. Någonting tiden inte rår på. Oförstörbart. Så det gör någonting med mig när jag sätter mig ner där en stund i det knappt vårvaknade gräset och tittar på vattnet som sakta flyter förbi nedanför. Två änder lämnar små svallvågor efter sig på sin väg någonstans. Ljudet av barnvagnshjul på grusgången bakom mig. Ett skratt en bit bort. Hjärtligt. Det gör någonting med mig när jag sitter och tänker på två pronomen och minns kvällen där i sensommarsol. En ljummen afton. Vi och ni. 

 

Lev och älska!

Daniel

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Bland kala grenar

0 Läs mer >>
Morgondimman ligger tung när den hastigt far förbi tågfönstret. Vita slöjor i tät formation.  Synfältet är bara ett par meter innan den mjölkiga väggen tar vid och döljer det som ligger bortom. Jag tänker ännu en gång på den där kvällen för nästan exakt åtta månader sedan och på hur jag fortfarande kan vakna mitt i natten med svettig ångest över hur jag hanterade den. Hur jag på egen hand skapade ett före och ett efter. Två tillstånd av världen och min kontext. Åtta månader. Såhär på vårkanten har det åter börjat rida mig. Jag och våren har alltid haft ett komplicerat förhållande och kanske har det skruvats åt ytterligare i år. Lyft fram de tankarna. Känslorna förknippade med den blev uppbenbara i lördags. Jag hade bestämt med en god vän att vi skulle dricka några eftermiddagsöl. Naturligtvis hade jag sett till att det blev ett ställe där risken att springa på dem var så liten som möjligt. Ett ställe som inte är ”hon”. Ja inte egentligen ”jag” i heller men det var av mindre vikt. Långt efter att skuggan lagt sig över vårt bord satt jag med solglasögonen på, som ett skydd. Som att de skulle hindra intrycken runt omkring mig, men våren fanns där hela tiden närvarande. Händer som hölls, återuppväckta förälskelser och nykära par. Som om de alla spirade där i solskenet. Nysådda. Jag inser att det är den där fula avundsjukan som fick ett utrymme i mig, som tillskansade sig ett utrymme. Just där och då var det dock som om jag befann mig i en värld i vilken jag inte hörde hemma. Malplacerad. En fyrkantig kloss bland runda hål. En kärlek utan plats. Skev och ensam men hela tiden vacker. Vi drack lite för många öl men när berusningen satte in och vi fann oss i gamla gymnasieanekdoter glömde jag för en kort stund bort avundsjukan och tog av mig mina solglasögon. Stoppade ner dem i jackfickan. Den tidiga kvällens paus.
 
 
 
 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vårsittning

0 Läs mer >>

Trots att jag lovat mig själv att inte lyssna på Håkan förrän efter sommarens konserter så sätter jag på den nysläppta singeln. Väl medveten om riskerna så låter jag ändå tonerna strömma från högtalarna. På en sekund är hon där, framkallad av noter och text. Precis så som jag hade väntat mig och hoppats på. En klar bild. Oändligt vacker. Hon finns där ensam och för stunden utan honom, just där i tanken. Endast hon och hennes leende. ”Din tid kommer”, jag kan inte hjälpa att le lite när jag begrundar låttiteln, som om den är ironisk. En tid som aldrig kom. Jag kommer alltid att förknippa Håkan med henne. Det är så det är, så jag vill att det ska vara. Jag skrattar till och tänker på den där födelsedagshälsningen som jag ordnade till henne när hon fyllde år. Det känns som igår och samtidigt som så väldigt länge sedan. ”Det finns en plats. Jag vet att ingen bryr sig om den. Den är bara min. Bakom ögonlocken.” Jo, så är det nog. Jag halvligger i soffan, häller upp ett glas vin och sluter ögonen och finner den där. Finner henne där. Bland verser och refräng. Bland tankar och drömmar. Just där i en ung vårkväll. Just där bakom mina ögonlock.

 

Lev och älska!

Daniel

Bakom ögonlocken

0 Läs mer >>
 
 
 
"Holy Moly" - Matthew E. White
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Holy Moly