Vårsittning
Morgondimman ligger tung när den hastigt far förbi tågfönstret. Vita slöjor i tät formation. Synfältet är bara ett par meter innan den mjölkiga väggen tar vid och döljer det som ligger bortom. Jag tänker ännu en gång på den där kvällen för nästan exakt åtta månader sedan och på hur jag fortfarande kan vakna mitt i natten med svettig ångest över hur jag hanterade den. Hur jag på egen hand skapade ett före och ett efter. Två tillstånd av världen och min kontext. Åtta månader. Såhär på vårkanten har det åter börjat rida mig. Jag och våren har alltid haft ett komplicerat förhållande och kanske har det skruvats åt ytterligare i år. Lyft fram de tankarna. Känslorna förknippade med den blev uppbenbara i lördags. Jag hade bestämt med en god vän att vi skulle dricka några eftermiddagsöl. Naturligtvis hade jag sett till att det blev ett ställe där risken att springa på dem var så liten som möjligt. Ett ställe som inte är ”hon”. Ja inte egentligen ”jag” i heller men det var av mindre vikt. Långt efter att skuggan lagt sig över vårt bord satt jag med solglasögonen på, som ett skydd. Som att de skulle hindra intrycken runt omkring mig, men våren fanns där hela tiden närvarande. Händer som hölls, återuppväckta förälskelser och nykära par. Som om de alla spirade där i solskenet. Nysådda. Jag inser att det är den där fula avundsjukan som fick ett utrymme i mig, som tillskansade sig ett utrymme. Just där och då var det dock som om jag befann mig i en värld i vilken jag inte hörde hemma. Malplacerad. En fyrkantig kloss bland runda hål. En kärlek utan plats. Skev och ensam men hela tiden vacker. Vi drack lite för många öl men när berusningen satte in och vi fann oss i gamla gymnasieanekdoter glömde jag för en kort stund bort avundsjukan och tog av mig mina solglasögon. Stoppade ner dem i jackfickan. Den tidiga kvällens paus.
