Återigen tycker jag mig se henne. Jag har precis avverkat mina varv runt parken och med avtagande puls är jag på väg hem. En dusch, musik och en kall öl i soffan. Det är planen. Enkel men behaglig. På en sidogata ser jag två personer och kvinnan går på exakt samma sätt som jag minns att hon gjorde. Väskan hänger på samma sätt över hennes axel. Det är för långt bort för att jag ska kunna avgöra om det verkligen är henne jag ser i fredagskvällen. Svettdropparna som svider i mina ögon gör synen otydlig. Flytande. Jag fortsätter men vänder mig om några meter senare. Jag ser hur de hand i hand går mot restaurangen där vi druckit öl tillsammans. Hon och jag i en annan tid. I ett annat universum. Jag ser hur de stannar utanför. Kanske frågar de personalen om de har ett ledigt bord eller så tittar de bara på menyn. Jag fortsätter hemåt men vet redan där och då att jag kommer att bära med mig bilden in i fredagskvällen, in i natten. Jag kommer se dem där vid ett bord. De delar en flaska vin och skrattar. Jag ser deras förälskade blickar när tittar på varandra. Jag ser hur de flätar samman sina fingrar och ler. Kanske firar de något. Ett jubileum. Kanske är det ett år sedan de träffades. Kanske inte. Kanske är det inte ens de jag med svidande ögon har sett där på en sidogata i mina kvarter. Det spelar ingen roll för bilderna jag ser där i kvällen i mitt medvetande är tydliga. Kärleken och förälskelsen är odiskutabel i skådespelet som sätts upp på den välbelysta scenen i mitt inre. Åtrån likaså. Hela deras kväll spelas upp. Akt för akt. Kapitel för kapitel. Från den där flaskan vin tills det att de somnar nakna tätt intill varandra, varma och fyllda av kärleken de delar. Kärleken som är deras. Kärleken som definierar allt det som är dem.
Jag skriver några ord till henne när hon fyller år. Det blir ingen lång konversation men hennes ord har som alltid den vackraste effekt på mig. Jag vet inte vad det är men den där förmågan är fullständigt unik. Så jag låter det fylla varje por i min själv, varje cell. Även om bilden av hur han serverar henne frukost där i sängen cirkulerar i mig så försöker jag inte låta det komma åt mig. Även om jag sett hur hon kärleksfullt berättar hur mycket hon älskar honom och hur de sedan förlorat sig i åtrån de känner för varandra så låter jag just det ligga där på distans. Styrkan i de där orden gör att jag kan för en stund hålla de molnen borta. För en stund kan njuta av värmen strålarna av några ord och meningar skänker mig. Såg håller mig där en stund. Tacksam för vad den där energin ger mig. Den som är hennes. Den som är fullständigt unik. Den som är fullständig.
Fullständig
Julen är bara lite mer än en månad bort. Hastigheten i vilken dagarna är passerar mitt fönster är enorm och ökande. Jag bokar julresan för att ha den där som en hägring framför mig. Jag vet redan vilka bilder och tankar högtiden kommer att bjuda på. Som perfekt inslagna paket ligger de där och väntar. Innehållet fullständigt utan överraskning. Det känns bra att resan ligger där som ett tyngdtäcke. Den skapar alltid distans. Känslan av att komma ifrån både vardag, verklighet och mig själv. Det gör tankarna minde påtagliga och skärpan i bilderna på dem i julkontext mindre tydliga. Mina resor gör alltid det där med mig. Lindrar och bär mig bort. Håller om mig och skyddar. Så när jag bekräftar hotellbokningen med mitt Bank-ID känns det som att det faktiskt väntar där lite mer än en månad bort. Prag bjuder in och tar emot. En nödvändig omfamning i julskrud.
Omfamning i julskrud
En vecka in i november och begreppet ”tid” kastar återigen omkull mig. Om mindre än två veckor är det hennes födelsedag och jag minns festen för nio år sedan. Nio år. Mina minnen från kvällen är glasklara. En dubbel 40-årsfest. Jag minns glädjen, skratten och värmen. Jag minns människorna. Och jag minns den där speciella energin som samlat sig i mitt bröst när jag satt i taxin på väg hem. Nio och fyra år, två tidsmått som känns så oerhört påtagliga just nu. En närvaro som ligger latent i mitt medvetande. Nio år sedan den där festen och fyra år sedan vi sågs. Det är nästan så att mina ben viker sig när jag tänker på det. Två markanta händelser. Jag tänker på det som hänt i hennes liv på nio år. Jag tänker på färgerna som målats upp för henne. Tillstånd av förälskelse och åtrå. Jag tänker på flyttlass och nya boenden, på äventyr, resor och fullständiga upplevelser hon delat med kärleken i sin hand. Men jag tänker även på vardag och slentrian och alla de dagar som bara flutit på. Allt det där som utgör ett liv som i sig är vackert. Jag tänker på den där vardagen som jag idag inte vet någonting om och jag tänker på vänskap som i ett tillstånd av frånvaro transformerats till en bekantskap. Begreppet tid kastar återigen omkull mig. Men jag minns den där festen som om den var igår. Jag minns hur jag såg henne där på andra sidan hennes vardagsrum och hur gränslöst vacker jag tyckte hon var, och all vad det gjorde med mig där i kvällen. Omtumlande och totalt, och fullständigt oberörd av tiden. Tidlöshet i sin renaste definition.