Tidlös
En vecka in i november och begreppet ”tid” kastar återigen omkull mig. Om mindre än två veckor är det hennes födelsedag och jag minns festen för nio år sedan. Nio år. Mina minnen från kvällen är glasklara. En dubbel 40-årsfest. Jag minns glädjen, skratten och värmen. Jag minns människorna. Och jag minns den där speciella energin som samlat sig i mitt bröst när jag satt i taxin på väg hem. Nio och fyra år, två tidsmått som känns så oerhört påtagliga just nu. En närvaro som ligger latent i mitt medvetande. Nio år sedan den där festen och fyra år sedan vi sågs. Det är nästan så att mina ben viker sig när jag tänker på det. Två markanta händelser. Jag tänker på det som hänt i hennes liv på nio år. Jag tänker på färgerna som målats upp för henne. Tillstånd av förälskelse och åtrå. Jag tänker på flyttlass och nya boenden, på äventyr, resor och fullständiga upplevelser hon delat med kärleken i sin hand. Men jag tänker även på vardag och slentrian och alla de dagar som bara flutit på. Allt det där som utgör ett liv som i sig är vackert. Jag tänker på den där vardagen som jag idag inte vet någonting om och jag tänker på vänskap som i ett tillstånd av frånvaro transformerats till en bekantskap. Begreppet tid kastar återigen omkull mig. Men jag minns den där festen som om den var igår. Jag minns hur jag såg henne där på andra sidan hennes vardagsrum och hur gränslöst vacker jag tyckte hon var, och all vad det gjorde med mig där i kvällen. Omtumlande och totalt, och fullständigt oberörd av tiden. Tidlöshet i sin renaste definition.