Plötsligt ljuder signalen från mobilen. SMS. Vibrationen får telefonen att resonera där den ligger på bordet. Jag ser hur den tänds. När jag tittar på displayen står hennes namn där. Det är någonting med den där kombinationen av bokstäver. Mitt sinne uppfattar det mer som en bild än som en kombination av ett för- och ett efternamn. Som alltid är min initiala reaktion glädje, den välbekanta värmen som sprider sig genom min kropp. Pulshöjningen, mitt hjärtas reaktion. Min andra reaktion är denna gång att jag blir lite orolig. Trycket över bröstet gör sin påmint. Att det är ett svar på den där långa ursäkten jag skrev för nästan två månader sedan. Att hon kanske med sitt sms vill förklara att vi gör bäst att avskriva vår vänskap. Säga adjö, just där och då, en fredagskväll i sena september. Min andra reaktion är den förstas raka motsats. Vit kontra svart. Kanske bör jag vänta med att läsa det. Lägga sms:et på is till lördagsmorgonen. Orolig för vad som kanske står där, både i ord och mellan rader. Men det är klart att jag inte kan vänta, det skulle kräva en övermänsklig viljestyrka som jag inte besitter. Oron visar sig vara obefogad. Värmen vinner den där matchen lätt när jag läser hennes ord. Som alltid har de en välgörande effekt i mig. Precis som i mig så finns det en saknad i hennes meddelande. Vänskapen som något värdefullt. Ett nystan av energi. Dock kan jag inte undgå att tänka att det är ett meddelande från en ny värld. Att den gamla ligger bakom oss. Kanske sitter han bredvid henne när hon skrivit det, kanske inte, men hans närvaro finns där ändå på något sätt och det är något jag måste vänja mig vid. Där mellan raderna, osynlig i orden. Jag måste göra det till en normalitet trots allt det där som finns i mig. Något att förhålla sig till. Jag tänker på de gånger jag slängt iväg meddelanden sent från någon konsert jag varit på. Kanske en bild kompletterat med en lätt berusad (och försök till humoristisk) bildtext. Jag ler när jag tänker på det. Ibland har det lett till en längre konversation om absolut ingenting men ändå fyllt med något. Värme. Först tänker jag vänta med att svara henne, spara det till morgondagen. Vill inte sätta mig i den sits som jag gjort så många gånger. Meddelanden som varit blixtrande nära att få ödesdigra konsekvenser. Ord utan eftertanke. Jag väljer dock att svara. Jag lägger band på mig själv och försöker vara lite mer nedtonad, en gnutta mindre ”jag”. Denna gång verkar det inte vara läge för en längre konversation men glädjen jag känner för hennes ord är tydlig och klar. Nyansrik i de färger de skapar. Precis såsom det alltid varit.
Lev och älska!
Daniel
