Energin som föda
En vän och hennes man firade tjugoårsjubileum förra veckan, tjugo år sedan de träffades. Jag kan inte annat än att tycka det är något väldigt vackert över det. Ett lugn. När allt träffar rätt. Två hjärtan som möts. Samstämmighet. Ja, vid detta lag vet ni hur jag tänker och fungerar. Jag kommer antagligen aldrig får uppleva ett liknande jubileum själv men på något sätt sprider det där ljuset sig. Dess värme letar sig ut och berör, och det är en värme som behövs. I en tid då döda barn flyter i land på stränder i Medelhavet, då människor tvingas fly för sina liv och lämna allt förutom det absolut mest nödvändiga bakom sig, en tid då inskränktheten och bristen av empati hos många människor får mig att må illa, ja då finns det någonting där i ett tjugoårsjubileum. Värme. Kärlek. Och det är inte bara där. Jag ser hur folk börjar vakna. Hur det börjar röra på sig i leden. En rörelse till förmån för alla de människoöden som nu söker räddning i ett tafatt och halvblint Europa. Ett Europa som verkar ha glömt sin historia. Jag vågar knappt tro på att det är en vind som vänder, men jag hoppas. Så jag fortsätter söka efter det där ljuset. Värmen både i det stora och i det lilla. Både det som ligger nära och det där knappt skönjbara borta vid horisonten. En gnutta energi som föda.
Daniel